Berättelser om att arbeta utan papper
Arbetets museum har gjort ett tiotal intervjuer med personer som arbetat som papperslösa i Sverige. Berättelserna dokumenterar och ger röst åt deras erfarenheter från ett väldigt utsatt liv. Målet var att fördjupa kunskapen om den informella arbetsmarknaden och hur människorna i den själva tänker kring sin situation.
Andreas Nilsson
Papperslös är den som lever i ett land utan uppehållstillstånd eller arbetstillstånd. Uppskattningsvis lever 30 000–50 000 personer i papperslöshet i Sverige. Vissa har valt att stanna efter avslag om asylansökan, andra har kommit för att arbeta en kortare eller längre tid och försöka skapa sig ett bättre liv. Även vissa EU-migranter med olika former av tillstånd att vistas och arbeta här som lever i en utsatt situation kan räknas till gruppen.
Här kan du lyssna på korta utdrag från tre intervjuer, dels två personer som arbetat som papperslösa (deras namn är utbytta) dels en person som arbetar med papperslösa och deras rättigheter. Projektet har även resulterat i en magisteruppsats vid Södertörns högskola.
Lyssna på Jared
Inläst av Jared
Läs Jareds berättelse
De tänkte att vi är slav. De pratade: Varför du gör så, kämpa! Annars du får inga pengar, annars du får sitta hemma. Du har inga pengar, vi vet att ni har inga pengar för mat, ni är papperslösa.
Jag sökte asyl här i Sverige och det tog mer än ett år som jag fick sista beskedet. De sa nej och du får åka tillbaka till Afghanistan. Om du gör inte det, du får inga pengar och du får ingen bostad.
Det var svårt att hitta något jobb. Det var pizzerian, och två affärer också. Men när jag var där och vi hade svårt jobb, de pratade hårt. De brukade hämta mat med lastbilen, och vi bar kartonger. Vi jobbade tio, tolv timmar och sen vi fick hundrafemtio-lapp på kvällen. Men det var svårt att jobba så här. Jag visste att jag har inga papper och det är väldigt svårt, det kommer att de ringa till polis och det blir ett stort problem, Jag tänkte såhär, okej jag måste klara den här situationen och jag får inte tänka på bråk. Det var så.
Men jag fick jobb hemma hos svensk människa, att klippa gräs och klippa träd och fick bra betalt. Men det var väldigt konstigt, jag kan inte jobba långsamt. På den pizzerian och affären, de sa kämpa, kämpa, kämpa, kämpa och de tänkte att vi är slav. Men när jag jobbade på den andra platsen som var svensk, varje timma de sa nej du behöver inte kämpa. Sitt du får ta en paus, du får ta en kaffe. Du får ta en kopp kaffe nu.
Ja, innan jag fått uppehållstillstånd, aldrig att jag tänker på framtiden, alltid jag tänker på dagen som jag hade. Hur jag kan klara mig den här dagen och såhär. Det var ingen plats för framtiden, att jag ska tänka på den också. Vi var väldigt rädd för polisen, vi visste att om de hittar oss de skickar tillbaka oss till Afghanistan. Ofta jag tänkte att polisen när de såg oss på gatan, de började kolla såhär. Ibland jag tänkte de har min bild och de kollar, åh han är papperslös och de ska ta mig. Och jag var rädd. Åh hela tiden jag var såhär, när jag var i Iran, när jag var flykting, i Sverige jag var såhär. Men nu, det blir inte såhär. Jag är fri nu.
Och de säger att innan du fick uppehållstillstånd, du ser ut lite trasig. Du var ledsen. Men nu jag ska fortsätta och jag är glad. Och de säger också du ser ut glad och du skrattar och du ler. Du har lek alltid i munnen.
Lyssna på Sara
Inläst av Sara
Läs Saras berättelse
Det är samma som ett fängelse. Man går ut rädd för polisen, man kommer till arbetet man är rädd. Och sedan hemma. Man blir galen, kan inte leva så här.
Jag hade ingen möjlighet att på annat sätt att i Mongoliet tjäna pengar. Men jag kunde inte ta med mitt barn. Jag tänkte att jag kommer om 2–3 år, jag kommer med massor med pengar. Jag visste inte att jag skulle vara borta från henne så länge. Så, jag kom till Sverige. Första mötet var en små, trång lägenhet där många folk bodde. Alla nästan arbetslösa, de verkade ha jobbigt. Du vet, här kommer man blir helt annan specialist. Där jobbade som lärare, jurist, ekonom. Kommer hit; städare, tvättare, strykare. Man måste, man behöver pengar och kan inte återvända till landet.
Sedan jag hittade ett jobb via en bekant här. Ett restaurangjobb. Där brukade det jobba många mongoler. Jag tjänade så lite pengar, de räknade per timme tror jag 50 kronor. Det var inte så bra. Också den här arbetsgivaren, han verkade gilla kvinnor. Han började visa att han var intresserad av mig och började erbjuda någonting till exempel, ska jag betala du ska ligga med mig. Då jag tänkte bara, nej!
Sedan jag plötsligt fick ett andra jobb. Jag började jobba som tvättare. Deras egna anställda, de som var fast anställda, de var lediga på helgerna. Så vi som papperslösa jobbade bara på söndagarna. Sedan jobbade jag ganska länge där som extrapersonal. Det var så svårt, hela tiden jag tänkte på min dotter, jag saknade. Men jag kan inte, jag måste.
Papperslös jag bott här fem år. Första 2–3 år hur mycket som helst jobbade. Nu jag orkar inte ens. Man blir lätt stressad, man påverkas psykiskt. Nu tre år med papper. Även om man vet nu sina rättigheter är det svårt att våga säga nej. Jag jobbar nästan alla röda dagar. Jag aldrig vågar säga nej, jag vill vara hemma ledig.
Men, jag hade tur, inte så många har sådan tur som jag hade. Mina föräldrar är idag här och mina två döttrar.
Lyssna på Sten-Erik – arbetar på fackligt center för papperslösa
Inläst av Sten-Erik
Fackligt center för papperslösa är en ideell förening bildad av LO och TCO tillsammans med fackföreningar inom LO, TCO och Saco. Syftet är att hindra att papperslösa och asylsökande utnyttjas på arbetsmarknaden och att ge hjälp till dem som råkar illa ut. Personer som blivit diskriminerade av arbetsgivare kan kontakta centret för att få veta mer om sina rättigheter och eventuellt få hjälp av något fackförbund att driva ärendet mot arbetsgivaren.
Läs mer om Fackligt center för papperslösa: http://www.fcfp.se/
Läs Sten-Eriks berättelse
Det är ju stukade människor som varit med om ganska hemska och traumatiska historier, men som är fantastiska. Att de överhuvudtaget håller sig över vattenytan alltså… Då handlar det om berättelser vi får höra, ärenden som vi kallar det när vi sammanfattar det och lämnar över till det fackförbund som tecknar avtal i den branschen. Där handlar det om att de har fått inget eller mycket lite betalt för sitt arbete. Och ett arbete som vi i de flesta fall får gå tillbaka till före kriget, alltså långt tillbaka i tiden. Man har fått jobba i princip varje dag, arla till särla kan man säga, morgon till kväll alltså. Ja, det är hårt utnyttjade människor, jävligt tufft utnyttjade människor.
Inledningsvis när vi började hösten 2008 och framåt, då var det väldigt många från Bangladesh. Jag tror att det är så att det kanske sprider sig i gruppen. Sedan har vi haft från Irak och olika afrikanska länder. Mongoliet har vi haft några, och sedan Sydamerika. Väldigt mycket män, av någon anledning. Vi hade ett tag idén om att vi skulle ha möten ihop med kvinnor, men vi lyckades aldrig med det. Men det är klart som tusan att det finns jättemycket papperslösa kvinnor ute på arbetsplatserna som blir illa behandlade. Ja, branschen är ju ganska tydlig. Det är ju städbranschen, hotell- och restaurangbranschen och byggbranschen. Sedan kommer transport och handel, det är de fem stora branscherna. Vi har ju sett det tidigare på annat sätt att det är ett genomgångsjobb, det är lätt att komma in och många jävla kriminella företag och liknande.
Det är ingen som varit anställd direkt i de här stora kollektivavtalsslutande företagen. Men däremot kan de ha lagt ut på entreprenad, som i sin tur lagt ut på entreprenad. Det kan bli ganska många kedjor, i alla fall en tre, fyra stycken. Där är det ingen som har koll i fjärde led exempelvis. Alltså överhuvudtaget, bara det att man har vanligt svartjobb utan att det är papperlösa, asylsökande eller nyanlända som man kan trixa med, så bara där är man ute på hal is. Sedan blir man ännu värre gentemot de som… det är klart att den som nyss har kommit eller söker asyl har ju en väldig hämning mot att bråka och stöka. För de är ju jätterädda för att bli anmälda och så utvisas de.
Det är ganska många som frågar när de kommer till oss. Vi har ingen koppling till någon, vare sig polis eller Migrationsverket eller privat, ingenting. Det som sägs här sägs här och ingen annanstans.
Om man säger det här första fackliga samtalet om man ska kallade det så, som vi har i centret. Bara det blir ju många väldigt glada för. Det kan nog hjälpa några procent i eländet, om man säger så. Bara där har man nog lättat på mycket av det som tynger. Kan man sedan fullfölja detta. Vi har en ärendelista som upptar 77 ärenden. Jag skulle nog säga att vi rett ut drygt hälften av det. En del har vi ju lyckats riktigt bra med, där har det handlat om ett antal hundratusen kronor som vi har kunnat ta ut. Sedan har det handlat om 25, 50 och 75 000, det är ganska vanligt om det handlar om ett par tre månader så blir det de summorna.
Det är ju väldigt bra, för det är ju det vi vill!
Upptäck alla utställningar på arbetets museum
Vi samlar inte på föremål, utan på minnen och historier från arbetslivet. Människors berättelser är hjärtat i våra utställningar.