Minnen kring Strykjärnet

En av alla dem som arbetade i Strykjärnet var Einar Jonsson. Han föddes på Saltängen i Norrköping 1891 och arbetade i 54 år på Holmens Bruk och Fabriks AB.

Einar började arbeta när han var 13, då hade han gått i skolan i sex år. På den tiden var en normal arbetsdag tio timmar lång, men för minderåriga gällde åtta timmar. Han var engagerad i förbundet Arbetsledarna och tog redan tidigt strid för bättre arbetsvillkor:

”När jag var 13 år så var min första strejk. Vi var tio stycken grabbar – uppsättaregrabbar kallades det på fabriken – som hade tre kronor i veckan då, och det där gillade inte vi. Vi sprang ner en morgon från jobbet när verkmästaren kom. Då fråga han ’Vad är det här för nånting?’. ’Jo vi strejkar’ sa vi. ’Va, vad är det?’ sa han, ’Jo, vi ska ha mera betalt’ sa vi. ’In med er!’ skrek han. ’Nej vi ska ha mera betalt’ och då, hur det var, så gick han med på att vi fick 50 öre, så då fick vi 3,50.”

I 17-årsåldern var Einar uppbördsman, det vill säga den person som gick runt på arbetsplatsen och samlade in medlemsavgiften till facket. År 1909 bröt den så kallade storstrejken ut i Sverige. Einar minns:

”När strejken var slut så skulle vi ju inte få tillhöra nån fackförening. Men en månad efteråt så kom kassörn och sa åt mig ’Hördu Einar, nu får du ta och jobba igen, med avlöningarna’. Och då fick jag börja på igen och smyga mig till och ta opp pengar för det där.”

Några år senare sattes Einar att jobba nattskift, och återigen protesterade han mot villkoren. Den gången slutade det med att han bytte jobb i ett par år.

”Det var 1911 eller -12. Vi hade kammaskiner där på fabriken, och det var ett fruntimmer som hade dom där maskinerna om dagarna. Men så kom vår verkmästare och sa till mig att jag skulle överta kammaskinerna om nätterna. Då slutade dom andra klockan sju på kvällen, och jag fick gå ensam och arbeta från sju på kvällen till sju på morgon. Jag såg inte en enda människa, mer än nattvakten kunde jag se ibland. Så gick jag och sa åt verkmästaren: ’Ja men jag har ju inget mera betalt för att jag arbetar om nätterna, jag skulle få lite mera betalt’. ’Näe, det går inte alls’. ’Jag menar ni har inte rättighet att ha mig ensam om nätterna, går bland remmarna och det här’. ’Ja då är det bara att sluta då’, fick jag till svar. Då ledsna jag på det där. Och jag tänkte som så att jag skulle få nåt annat jobb.”

Einar fick ett annat jobb, som extra brevbärare på Postverket. I fyra år jobbade han där, och ”hade inte en ledig helg”. Men när det visade sig att han inte kunde få en fast tjänst som brevbärare – och därmed statstjänsteman – så sökte han sig tillbaka till Holmens Bruk. Efter utbildning i vävskola kom han så småningom att ha sin arbetsplats i Strykjärnet, när fabriken var nybyggd och full med maskiner.

”1919 vart jag arbetsledare. På den tiden hette det förman och inte arbetsledare.”

Einar var med och bildade Holmens textilklubb, han satt i distriktsstyrelsen i förbundet Arbetsledarna och var under en tid deras revisor. Han var även med och bildade Arbetsledarnas sångkör, där han deltog i 31 års tid. Torkel kallar sin morfar för gråsosse, som följde en moral som sa: ”gör din plikt och kräv din rätt”. Han tror att Einar kände ett stort ansvar.

”Han hade liksom den här gammaldags moralen, och delvis också då det här manliga idealet. Alltså att han skulle ju sköta det hela, han skulle ta hand om… och i den mån blev han ju också litegrann, auktoritär. Men det var han som hade ansvaret, så kände han.”

Einar intervjuades under en studiecirkel med ABF, Arbetarnas Bildningsförbund, på sent 1970-tal. Vi har kunnat ta del av Einars minnen genom att hans barnbarn Torkel hörde av sig till Arbetets museum med fotografier och en bandinspelning som berättar om hans morfars yrkesliv. Materialet är sparat i museets arkiv.

”När jag var 16 år flyttade jag in till stan. Jag ville börja arbeta. Jag ville iväg hemifrån, försörja mig och aldrig bli så fattig som vi var. Att få det bra var mitt mål.”

Alva sökte jobb i Strykjärnet, där hennes syster jobbade på rekryteringskontoret. Hon fick börja på rullningen med en lön på 24 kronor i veckan. Det var stort, att tjäna egna pengar, när hon aldrig haft några pengar tidigare.

I Strykjärnet hade Alva alltid första skift. Klockan fyra på morgonen gick hon upp och kokade kaffe, gjorde sig i ordning och tog sig till arbetet. Hon ville inte komma i sista minuten, och försov sig aldrig heller. Klockan fem på morgonen började skiftet, som varade till halv två.

”Frukost det åt vi på jobbet. Åtta till en kvart över, satt vi på en låda några stycken och prata och drack kaffe. Då stängde vi av maskinerna. Klockan tolv brukade vi dricka en kopp kaffe bara, sen gick vi ju hem halv två. Vi hade ingen lunch. Det var ju så bra för vi var så bra gäng. Vi var ju som en hel familj, var ju aldrig något bråk. Vi var ju ihop och drack kaffe och hade roligt.”

Det gick inte att prata när man arbetade. Det fanns inte tid att prata heller. Alva och hennes arbetskamrat Svea rökte inte, men det fanns andra som smet iväg hela tiden för att röka.

Lokalerna var dammiga och på lördagar skulle maskinerna rengöras. Då jobbade Alva till halv elva, sedan torkade hon av sin maskin med trasor så att den blev ren och fin. När arbetsdagen var slut sprang de ner till källaren och duschade. Det fick de så klart inte, men hemma hade de ingen dusch.

Den 14:e maj 1962 kom nyheten att Holmen Bomull hade sålts. 380 människor berördes. Strykjärnets tid som bomullsväveri var över.

”När fabriken stängde kändes det som en bit av mig dog. Jag hade varit där så länge, sedan 1927. De pratade om att det gick dåligt, att de kanske skulle vara tvungna att lägga ned. Men att de skulle lägga ned alltihop hade jag aldrig kunnat drömma om. Men det gjorde de.”

Efter sin tid på Strykjärnet började Alva jobba vid Järven, en annan fabrik som tillhörde samma bolag. Där fick hon en guldklocka efter att ha arbetat i företaget i fyrtio år. Sedan arbetade hon för Gamlestaden fram till pensionen. Det var tufft för Alva att gå i pension:

”Jag blev deprimerad när jag pensionerades. Jag blev nästan galen när de stängde fabriken och jag inte fick gå till jobbet längre. Jag blev smal som en sticka, jag åt ingenting.”

Det var aldrig något för Alva att vara hemmafru. Hon ville inte heller vara hemma som pensionär, så mycket tyckte hon om att jobba.

”Jag vaknar fortfarande klockan fyra på morgonen och tror att jag ska gå till jobbet. Folk tycker jag är tokig när jag säger att jag vill tillbaka. Gud, om jag bara fick jobba. Det var hemskt när jag kom hem och hade fått sluta. Jag tog med mig borsten och kniven som jag skrivit mitt namn på. Små saker som vi använde för att rengöra maskinerna med. Jag har sparat dom i en låda som minne.”

Tänk om Alva hade vetat, då när hon började arbeta 1927, att hennes berättelse skulle gå att följa för museibesökare i Norrköping till långt in på 2000-talet. Att den gör det beror på att Alva var en av många textilarbetare som intervjuades i en insamling på 1980-talet. När Arbetets museum öppnade 1991 gjordes just hennes berättelse till en utställning i museets trapphus. Utställningen är väldigt populär och har fått vara kvar i över 30 år…

”Antingen kom man till textilen eller så blev man bonddräng. Jag hamnade i textilen.”

Harald Andersson föddes 1916 och flyttade till Norrköping i tioårsåldern. Han började som godsdragare på Laxholmen år 1936, och fick pröva flera av momenten på Strykjärnets olika avdelningar innan han så småningom blev fullärd dressare. Att vara godsdragare var en uppgift som inte krävde några yrkeskunskaper:

”Jag fick dra garnlådor, stapla och flytta, lasta på vagnar. Sedan körde jag hissen ett halvår innan jag blev dressarbiträde och klisterkokare. Klistret var till för att stärka garnet. Jag fick en veckas undervisning och sedan fick jag ta hand om det. Det var inte så lätt. Så småningom blev jag dressare. Det var inget man blev i en hast, för det tog ett bra tag att lära sig och det var bara män som arbetade som dressare.”

I början av 1950-talet blev han sedan maskinreparatör, efter att ha tagit en kurs på yrkesskolan.

Maskinerna på fabriken slamrade högt, det gick inte att höra vad någon sa och många av momenten med garnerna dammade kraftigt. För att garnet skulle hålla var luften tvungen att hålla en viss fuktighet, så det sprutades regelbundet in fukt i lokalerna.

”Det var besvär med dammet förr. Senare blev det mer utsugningar och bättre ventilation, men det tog tid innan det blev bättre. Så var man kanske genomblöt av svett hela dagarna och så var det kanske 30 grader kallt ute, då var det inte nådigt. Det hjälpte inte att man bytte kläder. Det var många sjuka också. Ofta i lungtuberkulos. Det var vanligt på textilfabrikerna. Det förekom att särskilt kvinnorna var sjuka när dom jobbade. Dom kunde vara mycket förkylda men hade inte råd att vara hemma. Det fanns ingen försäkringskassa.”

Under andra världskriget var Harald inkallad i beredskapen i Norrland. Då upptäcktes också en fläck på hans lunga och han blev själv sjukskriven för tuberkulos i ett och ett halvt år. När han låg på behandlingshem tog han en kurs i matematik på distans. I efterhand vet han inte om han haft så mycket nytta av det. Men kanske har kunskaperna varit till hjälp ändå:

”Jo, på sätt och vis när jag började jobba inom facket och då man började prata om löner och räkna ut statistik och sånt där. Det hade jag lite nytta av. Det var ju roligt naturligtvis att kunna hänga med en sån som överingenjören när han började prata om förtjänstlägen. Det var många av klubbordförandena som inte gjorde det. Då var det lätt att bli lurade.”

Som fackklubbsordförande hade Harald en speciell roll på arbetsplatsen, han satt i förhandlingar med ledningen och i fackklubben fick han ta del av arbetskamraternas erfarenheter och åsikter. Han blev en som det gick att vända sig till i många ämnen.

”Det var många som kom till mig och pratade om personliga problem. Till och med om äktenskapsproblem. Dom behövde ha någon att prata med. Så många gånger var man nån sorts socialpamp. Det blev så helt enkelt.”

Det fackliga arbetet tog mycket tid, och Harald som hade fru och barn var ofta hemifrån på kvällarna.

När Holmen lämnade Strykjärnet år 1962 och sålde sin bomullsavdelning till Gamlestadens Fabriker AB fortsatte Harald arbeta som reparatör där. Under större delen av tiden i Strykjärnet var han ordförande för fackklubben, och blev så småningom även avdelningsordförande. Han behöll sitt fackliga engagemang även efter att han lämnat Holmen.

Haralds minnen är hämtade ur historikern Björn Horgbys bok Då brann det i gaveln (1990).

Holmens ledning tog år 1935 beslutet att byta verksamhet i huset. Byggnaden hade blivit för liten och omodern för väveriet, och transporterna var krångliga. Nu skulle byggnaden användas till olika förberedande moment i bomullstillverkningen. Vävstolarna flyttades från Strykjärnet och huset fylldes med nya maskiner.

En ingenjör anställs för att vara med och rationalisera arbetet i fabriken. Han börjar just när huset byter innehåll, år 1935, och beskriver sitt första intryck:

”När jag kom in här tyckte jag att det såg ut som en lagård, men det var en härlig arbetsplats tack vare att det var så luftigt och ljust.”

Under sin skoltid praktiserade Ingenjören i textilindustrin och lärde sig att väva. Sedan läste han kvällskurser på Lennings Textiltekniska Institut i Norrköping, och åkte till USA för att studera.

Det var inte ovanligt att ingenjörer studerade och praktiserade i USA i början av 1900-talet. Ofta fick de med sig idéer och inspiration tillbaka till arbetsplatserna i Sverige, inte minst gällande rationaliseringar.

Ingenjören i Strykjärnet kom också hem med många idéer, men det fanns inte pengar till allt och en del ansågs för djärvt. Men han bidrog till moderniseringar i fabriken och förbättringar av arbetsmiljön.

”När jag kom, 1935, var hela Laxholmen utrymd och sen var jag med och byggde upp maskinellt från grunden med förberedelsemaskiner. Förberedelseavdelningarna hade tidigare varit spridda lite här och där. Det nya var att det blev moderna maskiner och att tillverkningen koncentrerades. Successivt byggdes maskinparken ut. Särskilt spolmaskinerna utvecklades. I stället för att arbetarna behandlade garnet för hand blev det automatik. Då kom det schweiziska spolmaskiner. Varje person kunde hädanefter sköta flera enheter.”

Ingenjören berättar vidare om verksamheten i huset:

”Högst uppe, på översta våningen, skedde varpningen. Det var ett tiotal som varpade garn på garnbommar. Varpningen var tyst. Det var bara ett litet rassel. Våningen under låg tvinningen. Här tog man stora garnrullar och satte upp dem på en ställning och drog ihop två eller tre trådar beroende på vad man ville ha. Rullarna transporterades på stora vagnar i hissen. Under tvinningen låg rullningen. Här var det bullrigt, men inte lika bullrigt som i ett väveri. Från den tredje våningen kom man till personalutrymmet i huset bredvid.

Däremellan gick suckarnas bro. Ytterligare en våning ner låg dressen. Här fanns också ett modernt klisterkokeri och mitt kontor.”

Citatet från Ingenjören är hämtat ur historikern Björn Horgbys skrift Strykjärnet och arbetarna (1986).

”Jag skadade mig, jag blev av med fingret. Vi skulle sluta till midsommar. Då ville man torka rent maskinen så att det var snyggt när kompisen kom. Jag gick vid trasslet och torkade, det gick två kugghjul och trasslet åkte in och fingret följde med. Förmannen kom med en handduk och virade om och åkte till lasarettet med mig. Men det gick inte att rädda, det var för mycket krossat. Jag fick vara hemma i elva veckor. Det var mitt i sommaren. Jag fick ett papper från försäkringen och eftersom jag hade varit med i facket ungefär ett halvår så jag hade en krona om dagen i ersättning.”

Men för att få ersättning för skadan gällde det att lämna in en begäran inom 30 dagar, och det blev inte gjort i Gurlis fall. Hon fick därför ingen ersättning.

Gurli föddes i Motala och kom till Norrköping när hon var sju och började skolan. När hon var tjugo fick hon jobb i Strykjärnet, det var år 1935. Då hade hon varit hembiträde i fyra år. Hon trivdes med det, men jobbade nästan tolv timmar per dag och lönen var på 25 kronor i månaden. En kamrat till henne arbetade som rullerska i Strykjärnet och tjänade 24 kronor i veckan. Kamraten hörde sig för om jobb åt Gurli, och så kom det sig att hon började i tvinneriet, på femte våningen.

Hon tyckte det var spännande att komma in och se de stora maskinerna. I början gick hon bredvid en erfaren arbetskamrat för att lära sig.

Gurli jobbade skift, ena veckan 05 till 13.30, andra veckan 13.30 till 22, med en kvarts rast per pass. När hon hade det tidiga passet gick hon upp klockan 04. Att gå till jobbet tog en halvtimme. Väl framme vid Strykjärnet passerade hon vakten som satt i huset intill och så bytte hon till arbetsrock i omklädningsrummet i källaren. De var ungefär tio personer som började sitt arbetspass samtidigt, och blev körda upp i hissen av mannen som brukade köra garnet från våningarna.

Gurli minns också hur det luktade olja i lokalerna, en lukt som satte sig i kläderna:

”De gick ju och oljade maskinerna”. Det hände att oljan rann ut på golvet. Efter en veckas jobb satt oljelukten i rocken. ”Sedan skulle man bromsa spolen som gick, det gjorde man med knät. Jag var ju alltid mörk och oljig på knät”.

Det var ett ”väldigt buller” och de hade inga hörselskydd. ”Man fick gå och skrika i örat” om man ville säga något till någon.

Under den period hon jobbade i Strykjärnet infördes systemet med ackord.

”Då vägdes garnet och piporna som hade en viss vikt som de drog ifrån.”

Gurli tyckte ingenjören i Strykjärnet var trevlig och omtänksam om personalen. Hon minns det som att det mesta fungerade bra. Arbetsplatsen ordnade också så att personalen fick gå på gymnastik en gång i veckan, det var fint tycker Gurli. ”Det fanns dusch och allt.”

Gurlis man var chaufför på ICA och 1939 köpte de en liten kolonistuga. Gurli tycker att de levde gott. I oktober 1941 slutade hon på Strykjärnet och 1942 fick hon en dotter. Efter det började hon på en annan textilfabrik i Norrköping, den som kallades Tuppen.

Förutom gymnastiken – och en personalfest varje år vid Lucia – minns hon inte att de gjorde något särskilt i Strykjärnet.

”Man fick ju gå och vakta vid maskinerna så att inget gick av, så man var fullt sysselsatt hela tiden. Man kunde aldrig ta igen sig. Om det inte gick bra förstås.”

Gurli träffade några personer från Arbetets museum i november 2007, som skrev ner och bevarade hennes berättelse.

Dagmar arbetade i Strykjärnet i nio år, från 1935 till 1944. Hon började som spolerska när hon var i 16-årsåldern. Då var hon yngst på avdelningen, de andra var i 40-50-årsåldern, minns hon. Det var en liten avdelning, kanske ett tiotal kvinnor. Systemet med ackord hade nyss införts.

Spolningen låg på våning tre och där träddes garnet på rullar. Nya spolmaskiner kom vid denna tid och ökade effektiviteten. På spolningen arbetade den enda kvinnliga arbetsledaren, som kallades förstyrerska.

Det fanns en toalett på våningsplanet. Under Dagmars tid var det ett 30-tal personer som skulle dela på den. I andra ändan av våningen fanns två tvättställ med kallt vatten.
Kvinnorna hade skyddsrockar på sig eftersom arbetet var smutsigt och dammigt. När Dagmar började fick hon skaffa en rock själv. Senare kunde rockar köpas genom företaget, de var blåa, med röda eller rutiga kragar.

Dagmars minnen finns återgivna i etnologen Lena Werneviks bok Bullakandidater (1990).

När Stina sökte jobb i Strykjärnet år 1942 var hon 20 år. Hon hade jobbat som hembiträde sedan 16-årsåldern och tjänat 60 kronor i månaden på det. I Strykjärnet fick hon prata med ingenjören, och kunde sen börja som rullerska ”med detsamma”. En arbetskamrat lärde upp henne.

”Vi delade maskin där vi satt och rullade och knöt garnet. Dammigt var det… Jag tjänade 50 kronor i veckan och det var ju jättemycket på den tiden. Jag tror att vi hade sex stora rullar i varje låda och då visste vi att vi tjänade våra pengar.”

Det var en bas – arbetsledare – för förmiddagsskiftet och en annan för eftermiddagsskiftet. Hon tyckte ”de var snälla allihopa, jag hade inget svårt med någon av dem.” Rullerskorna stod en och en vid maskinerna, säger Stina, och det tog ungefär en vecka att klara av en låda med rullar. De hade en kvarts rast per skift, då stängde de av maskinerna, vände på lådorna för rullar och satt på dem. Hon minns inte att hon någonsin gick på toaletten under arbetspassen.

”Man lärde sig också vilka lådor man skulle ta som det var bra garn i. Man såg vilka rullar som skulle hålla bättre. Det är klart att det var synd om de som fick de dåliga, men det sa man inget om, det lärde man sig med tiden. Det gjorde vi allihopa.”

Hon berättar att de rengjorde maskinerna varje dag när de lämnade jobbet. ”Det var damm överallt”. Skorna var dammiga när hon skulle cykla hem, och håret ”ja, det blev som det blev”, säger Stina med ett skratt. ”Det var bara att borsta och borsta.”

När det var något som krånglade med maskinen fick de säga till basen, då stannades maskinen och så kom en tekniker och återställde den. ”Sen fick man sätta igång igen, då var man efter lite, men det hände så sällan”. Att säga till kanske inte alltid var så lätt: ”Det gick ju inte att prata när så många maskiner var igång. Man fick göra en massa tecken istället”.

En gång fick Stina in handen i maskinen, men hon hade tur:

”Jag skadade mig en gång. Jag fick handen i rullarna och skrapade huden. Men jag sprang direkt och sköljde med kallt vatten. Det gick över – och vad snopen jag blev. Jag trodde att jag skulle behöva åka till sjukhus, men det gick över! Det var bara att börja jobba igen, jag hann inte säga till någon att jag gjort mig illa.”

Efter två år i Strykjärnet gifte hon sig 1944 och flyttade till sin man som fått jobb i Linköping
Stina intervjuades av Arbetets museum år 2007.

”Än idag när jag träffar gamla arbetare säger de att det var den lyckligaste perioden i våra liv när vi jobbade på Laxholmen”.

Så säger ingenjören i Strykjärnet, intervjuad på 1980-talet.

”Många arbetade lång tid på företaget. Jag själv arbetade där 51 år och min far i sin tur 54 år.”

Denne man var 14 år när han började 1925. Så småningom blev han förman och arbetade i Strykjärnet fram till Holmen flyttade därifrån 1962.

En annan arbetare berättar:

”Det var en fin gemenskap. De flesta jobbade många år och vi var ju som en familj nästan. Man blev bekant på alla sätt och vi hade väldigt skojigt.”

I materialet från textilarbetare i Strykjärnet nämns pratet på kafferasterna, smygrökning på toaletterna och skojerier som att stoppa klister i någons skor eller slå knutar på kläderna. Varje Lucia stängde fabriken en timme och de anställda bjöds på kaffekalas vid långbord, det var uppskattat.

Citat hämtade ur Horgby, Strykjärnet och arbetarna (1986).

Vakter kontrollerade att de inpasserande hade rätt att vara i industriområdet. En vaktkur låg i huset som kallas Strykbrädan, till vänster efter Holmbron. ”Han kände oss när vi hade jobbat en längre tid”, kommenterar Gurli som arbetade i Strykjärnet under 1930- och 40-talet.

Sven Andersson var receptionist på Arbetets museum när det öppnade 1991. Som barn gick han i skolan i närheten av industriområdet, och han minns hur det var i slutet av 1960-talet:

”Då var det här som en förbjuden stad. Det fanns vakter och vaktkurer vid in- och utfarterna och man kunde inte gå in hur som helst. Vid entrén till Strykjärnet var det en port, sen var det låst och vid den andra porten borta vid Holmentornet där var det en vaktkur.”

Även Torkel, vars morfar Einar jobbade för Holmen i över 50 år, har minnen från Strykjärnet förr i tiden – en gång var han där med sin morfar. Det var på 1960-talet, då Einar gått i pension.

”Då har jag för mig att vi var här, och jag har till och med minne av hissen upp. Då var det fortfarande fabrikslokaler här. Det var precis när det skulle stängas ned. Och då fick han för sig, han tog med mig, och ja, jag menar han gick ju rakt in. Han bara sa ”Det är jag” och så gick han in. Och alltså… kan jag ha varit elva, tolv år? Jag är född 1957. Kan det gå ihop med husets historia?”

Det måste ha varit då Esselte Pac drev fabrik i lokalerna, resonerar Torkel vidare. Hela huset var inte utnyttjat av Esselte, Holmen hade personal som arbetade kvar och Einar var ett välbekant ansikte.

”Mitt arbete [som maskinbiträde] gick ut på att kontrollera och paketera påsarna i kartonger eller säckar. Även hjälpa maskinställare med vissa moment, till exempel att hålla pappret om det hade gått av, fylla bottenlim, och även avlösa andra vid maskinen.”

Påsarna var av olika slag.

”Både fodrade och icke fodrade i olika storlekar. Från ströbröd till fem kilo vetemjöl. Sjukhuspåsar, ICA och KF:s frys- och grillpåsar, Doggy-hundfoder, potatispåsar med mera.”

Hilkka fick snabbt en vän som hjälpte henne komma in i ”gänget” när hon började. Under åren varierade personalstyrkan och det byggdes ett personalrum för rökare och ett för icke-rökare. ”Vi satt vid våra maskiner och åt vår medhavda matsäck, trots att vi hade de rummen”, berättar Hilkka. Men på kvällsskiftet fikade de tillsammans, och med åren tycker hon att de blev sammansvetsade som en ”familj”. Omklädningsrummen med duschar låg i Strykbrädan.

”Så småningom fick vi även bastu, vilket orsakade en brand när termostaten inte fungerade. Det var ingen fara för oss men kläderna gick inte att få rena av röklukten.”

Rauli började på Esselte Pac några år in på 70-talet. Han svarade på en annons där företaget sökte en maskinställare. Han hade kommit till Norrköping 1969, tillsammans med en kompis. Då var Rauli 20 år och hade precis gjort lumpen i Finland. Han beskriver hur han upplevde staden då:

”Jag kommer ihåg när jag kom. Killen som jag kände, han bodde på Ågatan. Sen skulle jag utforska Norrköpings stad vet du, ensam. Jag gick Kungsgatan upp, ända bort till bron vid Laxholmen där uppe. Och det… jag kan säga att det var en ruggig stad. Det var som slumområden, hela Norrköping på den tiden. När dom började riva och bygga – det var gamla ruckel. Jag tänkte ’Här är det inte bra att gå när det är mörkt’. Det var ju ingen fara, men jag tänkte ’Vart fan har jag hamnat egentligen?’ Det var bara skorstenar och massa industrier och… fallfärdiga bostäder. Som det ser ut nu, det är skillnad som på natt och dag.”

Att kunna göra sig förstådd på svenska var ett krav för att få jobbet på Esselte Pac. Det hade Rauli inga problem med, han hade redan jobbat några år i Sverige, och gått en frivillig kurs. Han ryggade inte heller för de stora maskinerna, han hade haft med maskiner att göra förut. Men att plocka påsar det ville han inte – ”då går jag hem direkt” sa han. ”Det är inga problem” sa chefen ”men kan du börja på måndag?”

Det var fortfarande ruggigt i området kring Laxholmen när Rauli började, men inuti Strykjärnet var det ljust, en bra fabriksmiljö, tyckte han. Nackdelarna var buller och en del starka färger och lösningsmedel. Han tog bilen till jobbet – det fanns gott om plats att parkera utanför Strykjärnet på den tiden. Väl inne bytte han kläder, slog på strömmen och startade maskinerna. Maskinbiträdena var redan där, så det var bara att börja. ”Dom ställde sig vid maskin och jag körde igång den. Sen började det rulla på.”

På Raulis foton syns hur stora maskinerna var, tiotalet meter långa. Som maskinställare hade han en maskin att sköta, den skulle hållas igång. Han bytte pappersrullar när de tog slut, fyllde på med färg och lösningsmedel och såg till att det inte blev fel i matningen. Med jämna mellanrum fick han ställa om hela maskinen, byta format och färg, beroende på vilka påsar som var beställda. Det kunde ta en dag att ställa om till ett nytt format, och sen trimma in.

De fick beställningar på flera hundra tusen påsar åt gången. Det kunde till exempel vara fryspåsar till Konsumbutiker över hela Sverige. Då kunde de hålla på med samma order i två, tre veckor.

Maskinställaren och maskinbiträdet jobbade som ett lag, men biträdena var mer låsta vid maskinen. De skulle ju samla ihop och skicka vidare påsarna som matades ut hela tiden – ungefär 150 påsar i minuten. Maskinställarna hade större möjligheter att röra sig omkring, så länge de såg till att det löpte på som det skulle med maskinen.

”Det gick ju ut på att när rullarna tog slut, eller nånting tog slut här, så fick biträdet rast. Och du vet, det varade inte så länge tills en sån där rulle var slut. Eller om hon ville ha rast så sa hon ”Kan du avlösa mig ett tag?”. Så plockade jag tio minuter eller sådär. Och jag kunde ju ta rast, jag kunde gå här runt hur som helst, jag hörde på ljudet om maskinen stannade eller nåt. Och om det vart nåt fel, dom visste ju var knappen sitter och då stannade den. Hela maskin stannade. Så det var ett samarbete, det var aldrig problem med rasterna eller så.”

Rauli hade 17 kronor i timmen om han inte minns fel, och det var bra betalt för ett fabriksjobb, säger han. De anställda arbetade i tvåskift, från 06.00 till 14.00 och från 14.00 till 22.00. De var mellan tio och femton personer på ett skift. Utöver maskinskötarna och biträdena var det några som städade och tog hand om sopor. En förman och en chef – det fanns kontor i huset också. Rauli trivdes bra i Strykjärnet, och stannade tills Esselte Pac flyttade ut, år 1982.

Överhuvudtaget var det en bra atmosfär på ”Påsen” tycker Rauli, och god stämning mellan kollegorna. Det fanns en skytteförening som hade avslutning med skyttetävling varje år, då brukade familjerna vara med. Han berättar också att det fanns en och annan som drack för mycket alkohol.

Rauli överlämnade sina fotografier till Arbetets museum i samband med insamlingen Minnen från Strykjärnet 2022. Då gjorde museet även en intervju med Rauli, där han berättar om tiden på ”Påsen”.

Även om textilindustrin var flyttad från Strykjärnet så använde Holmens AB vissa utrymmen i huset ända fram till 1980-talet, som kontor och förråd. Åke Eriksson var då ansvarig för Holmens förråd. Han hade efterträtt sin far, Einar Eriksson, som haft samma uppgift under sin tid i företaget.

Enligt Katarina så ärvde hennes pappa Åke tjänsten av sin far Einar. Katarina har fotografier som hon lämnar till museet, och för intendent Ida Rådegård berättar hon vad hon vet om sin fars och farfars arbetsliv. De var båda födda och uppvuxna i Norrköping. Einar Eriksson föddes 1896, och Åke Eriksson – alltså Katarinas pappa – 1921. Bägge gick i vanlig folkskola.

Katarina har minnen från att ha besökt sin pappa på jobbet, på hans kontor i Strykjärnet. Det kändes som att det låg högst upp – i alla fall var det en jättebrant metalltrappa de gick upp för att komma dit. Pappa Åke hade huvudansvar för förrådet, berättar Katarina, det kan ha varit förman han var, hon vet inte säkert. Det var spännande att vara där som barn, även om hon inte riktigt förstod vad han gjorde.

”Alltså… det kom in folk och hämtade saker, och han skrev en sån här rekvisition på att folk skulle ha saker och så. Och han satt vid sitt skrivbord.”

Ett annat exempel på pappans arbetsuppgifter är att han stansade ut metallbrickor med hjälp av ”nån apparat”. Brickorna skulle sen sättas fast på maskiner och annat, det stod på dem vad det var.

På en bild syns farfar Einar på jobbet vid en svarv, med pipa i munnen – det hade nog inte gått för sig idag, konstaterar Katarina med ett skratt.

På ett annat foto är både farmor, farfar, mamma och pappa med, det är från ”Verkstadsklubben” står det på baksidan. Katarina tror inte att det var någon facklig förening, snarare att det hade med idrott att göra. Hemma hos föräldrarna stod ett prisskåp med alla troféer pappan vunnit, många från tävlingar i Holmens olika klubbar. Både Katarinas pappa och mamma var aktiva i Holmens idrottsföreningar:

”Det hade ju Holmen jättemånga. Pappa spelade i Holmens klubb när det gällde bowling och tennis, och det gjorde mamma också. Så de hade det gemensamt.”

Katarina kommer också ihåg matsalen från sina besök på pappans arbete:

”Eller där de åt. För han hade sin mat i en sån här metallåda som han skulle värma. Så han ställde den i ett värmeskåp varje gång han kom på morgonen. Och så stod den där ända till han skulle äta lunch då. För då var det lagom varmt.”

Det fanns också en speciell grön färg, som Katarina kallar ”Holmengrönt”. Hon tycker den är lite svår att beskriva, men säger med ett skratt att ”allt i vårat garage var också Holmengrönt – det är ungefär som om man har jobbat på Televerket du vet, då är allting orange”.

Katarina tror att både farfar och pappa trivdes på jobbet. Det var ett stadigt arbete, och de var väldigt plikttrogna. Hon minns en gång när det hade kommit ”hysteriskt mycket snö” och vägarna inte var farbara, då tog pappa Åke skidorna till jobbet, från Lindö där de bodde in till Strykjärnet.

Sedan början av 2000-talet arbetar Lasse Bergwall på universitetet i Linköping och lär ut kultur- och mediegestaltning. Men innan dess var han anställd på Arbetets museum. Lasse är född i Norrköping, och var i 25-årsåldern när han kom med i förberedelserna.

”Jag hade ju träffat den här Anders, så jag frågade honom om inte han hade nåt jobb till mig. ’Naej inte nu’. Men sen en dag så sa han, ’Vi har bestämt att vi ska visa en utställning i Strykjärnet, och vi skulle behöva ha hjälp med att montera upp det vi ska ta hit’.

Man ville ”visa att museet var på gång” – att det fanns planer för huset. Den tillfälliga utställningen låg i bottenvåningen i den annars tomma byggnaden.

’Jag ställer upp’ sa jag, och frågade ’Hur lång tid tar det här då, tror du’. ’Fyra-fem dar’ sa han. Men det tog sex veckor, och jag blev kvar.”

När den första utställningen väl var på plats i december 1984 så skulle den ju hållas öppen också – någon måste vara där och vakta den, och på så vis fick Lasse fortsatt jobb. Utställningen visades på bottenvåningen i Strykjärnet, de hade ett litet kontor bredvid hissarna och ”det fanns väl nån toalett”. Det var kallt inomhus där på vintern, runt 15 grader bara. I resten av huset var det helt tomt.

Men det skulle inte förbli så. Från kontoret ovanför Stadsmuseet flyttade den lilla arbetsgruppen till en lokal i Strykbrädan – huset intill Strykjärnet. Där fanns det både konferenslokal och verkstad. Det var då namnet Strykbrädan kom till, säger en av de intervjuade. Där fortsatte planeringen av Arbetets museum, och arbetsgruppen fylldes på vartefter. Erik Hofrén hette chefen, han var en erfaren museiman och hade varit drivande i att museet skulle bli till.

Lasse berättar vidare om förberedelserna för utställningen 1984. Han hade tagit hjälp av en tekniker från Stadsmuseet och då i början fanns det ingen utrustning i huset. Det var flera utställningar som skulle upp på samma gång, och på invigningsdagen gällde det att allt klaffade.

”Det var ganska mycket strul med tekniken och då gick strömmen. Vad gör man när strömmen går? Jamen man försöker leta reda på var proppen är, och jag hittade ju den och lyckades på nåt sätt ordna det. Jag vet inte än idag hur det gick till, men det var inget vanligt proppskåp om jag säger så.”

Redan från museets invigning 1991 var en våning i huset vikt åt dokumentärfoto. Lasse fick jobba med flera kända och duktiga fotografer. Han nämner den första fotoutställningen, ”World of Work” med bilder från dokumentärfotografins historia. ”Alla de här stora – det var en jättehäftig utställning att göra”.

Lasse arbetade med allt möjligt till en början, bland annat ekonomi och konferenser, men så småningom fick han rollen som utställningstekniker och därefter utställningsproducent.

”Det var väldigt mycket pionjäranda, vi fick ju prova oss fram helt enkelt, och se hur det landade. Jag tyckte det var kul och spännande, och nytt framför allt”.

Han fick många erfarenheter som han har nytta av i sitt nuvarande arbete.

Han är glad att ha fått uppleva Strykjärnet när det var helt tomt, och ha fått vara med genom om hela förvandlingen ”från ett skal till ett färdigt museum”.

Lasse blev kvar på museet till början av 00-talet. I samband med Arbetets museums insamling Minnen kring Strykjärnet 2022 blev en del av de som var anställda på museet under dess första tid intervjuade, och en av dem är Lasse Bergwall.