Berättelser från äldre HBTQ-personer

Jag tillhör den stora skaran av bögar som inte vågade komma ut när vi var unga. Hamnade in i äktenskap och fick barn. Och sedan när jag insåg att det här var inte rätt så blev det en stor kamp. Livet var inte roligt. Frågan var, skulle man våga ta kontakt med bögar – men i så fall hur och var?

Men så skulle min fru ta med barnen och åka bort en helg till sin bästa väninna, tio mil bort. Jag skulle vara ensam hemma, vi hade får och de måste ju ha vatten och hö. Så de ger sig iväg, jag kastar mig på telefon och får reda på att RFSL skulle ha fest den här kvällen inne i stan. Jag tvekar, resonerar med mig. Bestämmer mig för NEJ, tre sekunder senare för JA, sedan fortsätter den cirkusen i timmar.

Men resultatet blev ett ja, så jag tog bilen, parkerade tre kvarter bort från lokalen, går runt kvarteret tre gånger. Så ringer jag på klockan och tack och lov blir jag insläppt på en gång – för tänk vad skulle ha kunnat hända med min enorma hjärtklappning om jag inte hade kommit in på en gång.

Jag träffade Anders där. Han hade gått i en parallellklass till mig. Han var öppen bög, styrelsemedlem i RFSL och hade ingen pojkvän, så naturligtvis blev följden att jag följde med honom hem. Och på morgonen kom han med hem för att hjälpa till med fåren.

Efter den helgen började jag att ”jobba över” en kväll i veckan, jag skyllde på en forskningsuppgift. Men det som utforskades var Anders, på alla de sätt. Jag var lycklig och det märkte ju min fru och frågade varför. Nu var goda råd dyra, men jag berättade en liten del av sanningen, att jag fått kontakt med en skolkamrat som gav mig goda råd i skrivandet. Hon tyckte att det kunde vara kul att träffa honom.

Ja ok, Anders bjöd hem hela familjen till sig en lördag eftermiddag. Och då kommer han och min fru på att de bägge två gillar folkdans, vilket jag inte gör. De bestämde att de skulle gå på kurs tillsammans. Det utvecklade sig dithän att jag nattade ungarna och sedan så gjorde jag te och macka åt dansörerna när de kom hem.

På byn kom ju snacket igång om att hon hade fått en karl bredvid. Åh så lämpligt det där var för mig, för vad hade hänt om folk hade vetat att den som de trodde var min buksvåger i verkligheten var min älskare och inte hennes. Det var bara en till visste om hur det låg till, han som var kursledare för folkdanslaget och också satt med i RFSL:s styrelse.

Hur det gick? Ja, en skilsmässa, jag presenterades för Anders mamma och så en morgon hittades Anders död, i hjärtinfarkt… Och så stod jag där ensam igen.

Jag har aldrig varit kär i en kille, det har aldrig funnits liksom. Det har bara varit för att man måste. För jag visste ju inte någonting så att säga om det hela…

Jag blev kär när jag började jobba, när jag var 16–17. Hon var äldre, bra mycket äldre än mig, och henne var jag så förälskad i. Hon hade någon karl som kom lite då och då, och jag var så svartsjuk på denna karl. Jag fattade inte vad det handlade om då. Men det konstigaste var att ett av biträdena där, hon fattade vad det handlade om. Jag visste inte, homosexualitet vad var det för någonting? Men då berättade hon det för mig. Och då hade det kommit ut i tidningarna från New York att det fanns sprutor mot homosexualitet. Den artikeln visade hon mig. Jag tänkte; vadå, är man sjuk eller vad handlar det om?

Jag fortsatte väl att vara förälskad i tjejer så där, platoniskt… Så man förlorade hela tonårstiden. När jag var kanske 18–19 då började jag ge upp för då trodde jag att liksom, vad är det för fel på mig? Är det bara jag? Var ska jag ta vägen? Jag låg bara deppad och spelade begravningsmusik, jag hade ingen lust att leva. Då såg jag i Aftonbladet, då var jag alltså 20 år, att det var en tjej som frågade. Hon beskrev precis som jag kände och undrade vart hon skulle vända sig. Hon fick ett så bra himla svar, att hon skulle ta kontakt med RFSL. Det där klippte jag ut: Gud det här måste jag också göra! Så jag satt och skrev ett brev och la i ett kuvert, och det där kuvertet låg i min byrålåda i en vecka. Jag tänkte, nej jag vågar inte skicka det. Men så tänkte jag att jag måste ju ta mod till mig, så jag slängde det på brevlådan. Men jag hade kunnat riva upp hela brevlådan. Efteråt tänkte jag; Nej, nej, nej, jag har lämnat ut mig helt!

Men sedan ringde de faktiskt mig och vi bestämde en tid, så jag gick dit och besökte två äldre kvinnor som tog emot mig. Det kändes som att, åh det var precis som att någonting hade lossnat. Jag var så lycklig när jag gick därifrån! Men på jobben, det var ju det jobbigaste. Just det här när man kom efter helgerna: Vad har ni gjort då? Ja, jag och min kille… Man var inne i en lögnperiod som jag inte ens vill tänka på. Sedan kom man aldrig ihåg vad fasiken man hade sagt heller.

Nej, jag kan säga att när jag var 40, då var jag helt öppen. Helt! Då hade jag kommit till den slutpunkten, nej jag kommer aldrig mer förneka. Jag säger det till många, jag är jätteglad – jag skulle inte ha velat ha levt hetero. Jag har haft ett så bra liv, det här andra har man förträngt liksom.

Som namn har Angelica funnits sedan strax efter att jag kom ut, för då upptäckte jag att man ska heta saker. Så jag lade mig till med ett förnamn och ett efternamn. Men att jag var transperson, det har jag vetat sen jag var sådär tio år. Det var ju jättekonstigt, jag var övertygad om att jag var galen och resten av världen var normal. Och jag visste med detsamma att så här får man inte vara och det här är skamligt så det får man inte berätta får någon.

Det var väldigt jobbigt förstås, och det är det fortfarande. Det fanns ju inga kunskapskällor då, jag hade inget ord att sätta på det. Och även om jag hade haft det så hade det inte stått i Nordisk Familjebok. Och det fanns inget nät att gå in på och över huvudtaget ingen att prata med.

Sedan träffade jag min hustru, vi hittade varandra tidigt. Hon var 13 och jag var 15. När jag var 16 berättade jag det här för henne. Medan min hustru levde så var det här en hemlighet mellan oss, det var liksom inte tänkbart… Det var vi båda överens om av sociala skäl, att det går inte. Men sedan när jag blev ensam orkade jag inte vara ensam med det här. Jag bor i Göteborg, men jag åkte till England för att komma ut. Man har så konstiga funderingar i början, tror att man är fokus för hela världens uppmärksamhet och intresse, att man gör skandal och så. Den bistra sanningen är att folk bryr sig ganska lite om sina medmänniskor så det är inte så stor fara. Men det vet man inte förrän i efterskott.

Det är en av orsakerna till att många är så gamla innan de kommer ut, i min generation och de som är lite yngre. Det är väldigt vanligt att man tänkt ett halvt liv innan man vågar. Det här är ju ingenting man gör för att provocera, utan det är ett behov man har. Får man inte vara den man är, då mår man väldigt dåligt. Det vet man.

Den som bäst har beskrivit det där hur det är med livet är Søren Kierkegaard som har sammanfattat det i en mening: ”Med livet är det sånn, det må leves framlänges men begripes baklänges.”

Jag levde ett heterosexuellt liv i vad jag trodde var en heterosexuell omgivning, hela tiden tills jag började på universitetet. I USA hette det fortfarande queer. Jag kommer ihåg att min mamma pratade med min syster om en av hennes vänner. Hon är queer, sa hon. Jag tror inte hon och alla andra riktigt visste vad det betydde.

Min första riktiga kontakt med lesbiska var i kvinnorörelsen i Stockholm i början av 70-talet. Vi hade olika grupper som kom på besök på sommaren, amerikanska feminister som ville få kontakt med feminister här. Men naturligtvis var de flesta av dem lesbiska. Även om vi inte gick på någon lesbisk klubb så såg vi att de dansade med varandra, och tänkte gud vilken befrielse, man kan göra så!

Men det började väldigt gradvis, och jag blev mer och mer intresserad. Och till slut ville jag gå med i RFSL, men man kunde inte riktigt komma in då utan rekommendation. Jag hade varit där med en annan bekant, en kvinna. Jag frågade: Hur vet de…? ”Ja, de frågar inte vem du ligger med precis, men vilka du känner kanske.” Jag kände några kvinnor i norska kvinnorörelsen och en sa att jag kunde komma med henne. Jag fick någon sorts papper som jag kunde visa upp, och på det sättet kom jag in i RFSL. Där hade det nyligen bildats en lesbisk grupp, Klubb Victoria. Namnet tog de från att drottning Victoria inte hade trott att det behövdes lagar mot kvinnliga homosexuella, för de fanns ju inte…

Så den gruppen var jag med i, men just det där ”party life” har jag aldrig varit ute på själv. Men Piperska Muren, där var vi mycket. Det var två dansgolv, det ena mer utsvävande än det andra. Det var det första stället jag gick ut på med Eva, det måste ha varit i början av 70-talet. Eva bodde i mitt lilla kollektiv ett tag. Vi förstod att vi var ett par när vi bestämde att vi ringer och säger om vi inte kommer hem till middag, istället för att ringa och säga, ska vi äta middag?

När jag berättade för min mamma, det var väldigt fegt av mig faktiskt. Jag hade varit där på besök och på vägen ut från flygplatsen på vägen hem började hon fråga om jag var ihop med Eva. Jag sa, Ja… Hennes reaktion var: Men du kanske ska vara ihop med män senare? Ja man vet ju aldrig, sa jag… Men hon accepterade oss snabbt, och snart var vi välkomna att besöka henne. Fast hon sa aldrig vad hon riktigt tänkte.

Ja nu, man tänker hundratals tjejer som kommer på en lesbisk fest under Prideveckan. Jag är lite avundsjuk, och tänker att de har sluppit en massa jobb. Vi tror fortfarande att vi öppnade vägen för dem.

När jag kom upp i skolåren då började jag känna, nej jag är nog inte riktigt som de andra killarna. Då drog jag mig istället från dem, och så blev det att jag blev kompis med alla tjejerna istället. Då blev man ju ”tjejtjusare”.

Det fanns ett ställe som hette Centralbadet, som på den tiden var uppdelat i herrbad och dambad. Jag och min brorsa gick dit vid något tillfälle, och då såg jag nakna karlar. För det var ju inga damer där, så de var nakna. Jag tyckte det var superfascinerande! Så vid något annat tillfälle när brorsan inte var med gick jag dit själv. Det måste ju vara någonting som hade drivit mig dit, för det var inte simningen det kan jag säga… Nej, jag förstod mer och mer att jag är faktiskt är intresserad av det där.

Något som jag måste berätta är väl också när mamma sa: Är du intresserad av pojkar? Och man sa, nej absolut inte hur kan mamma tro det. Till slut kände jag bara, jag orkar inte längre. Så vid ett tillfälle: Jo, det är jag! Då började hon undersöka möjligheter för om det gick att rätta till det här på något sätt, för hon tog ju det som en sjukdom. Det var ju klassat som en sjukdom också. När hon föreslog att jag skulle gå på terapi hos en psykiater tänkte jag, okej det ställer jag upp på för det kan inte skada mig. Och vi hade jättebra samtal. Sista gången skulle mamma vara med också, och då förklarade han för henne att hon skulle vara stolt och glad över att ha en sådan trygg son. Men mamma sa: Han var ung och radikal – det var ingen att gå till!

Efter en tid hade hon hittat någonstans att man kunde åka till Polen, där fanns det några saltgruvor. Och om man vistades nere i saltgruvorna skulle man nog kunna återfå det ”riktiga”… Men då sa jag, mamma nu räcker det här! Apropå det här med att kämpa förr i tiden, jag var ju aldrig med på några Pride-marscher eller sådant. Jag vågade inte, för jag visste ju att om det kom fram att jag som lärare var homosexuell, då hade jag fått sparken. Enda gången som jag gick i marscher det var World Aids Day. För att min Peter smittades -84 och dog inte förrän -92. Det fanns ju ingen bot då, alla visste att alla skulle dö.

Man samlades på World Aids Day på Sergels Torg, och så tändes det en marschall för varje avliden. År efter år blev den där trappan mer och mer full, till slut var det bara ett enda eldhav. Jag tror att folk fick upp ögonen för det där, och såg vilken förskräcklig sjukdom det var.