Minnen kring Strykjärnet
Den har gått under namnet Påsen. Andra kallade den för Laxholmen. Idag säger de flesta Strykjärnet. I mer än 100 år har den varit Norrköpings mest ikoniska byggnad. Under 2023 drev Arbetets museum projektet ”Minnen kring Strykjärnet” där vi samlade in allmänhetens berättelser och bilder från huset. Materialet som kom in sparas i museets arkiv och ett urval publiceras i den här tidslinjen tillsammans med äldre material och berättelser ur arkivet. Har du en berättelse, kort eller lång? Skriv till oss!
Holmens arkiv
Strykjärnet: en över hundra år gammal historia
Det klargula huset i Motala ström, med sin annorlunda form och sina många rutiga fönster är välkänt och omtyckt av Norrköpings invånare. Även Arbetets museums många besökare brukar fascineras av huset – men alla känner inte till dess historia.
Vad är det för ett hus? Vad har hänt här och varför är det ett museum idag?
Husets historia kan delas upp i fyra perioder:
- 45 år som textilindustri
- 20 år som påsfabrik
- 10 år av planering och renovering
- museum i över 30 år
Mängder med människor, framför allt norrköpingsbor, har arbetat här genom decennierna. Ibland fler, ibland färre.
Fler kvinnor än män har arbetat och rört sig i huset, men det är män som bestämt över det – hur det ska se ut, vad det använts till och villkoren för de anställda. Barn har också arbetat här, åtminstone den första tiden.
Det har ofta varit dammigt, fuktigt, bullrigt och mörkt, men det har ändrats över åren.
De som bäst vet hur det varit är förstås de som var med…
Foto: Peter Holgersson AB.
1910-tal: Idén om en ny fabrik väcks
Beslutet att bygga huset som kom att bli Strykjärnet togs av Holmens Bruks och Fabriks AB i början av 1910-talet. Holmens var ett av Norrköpings största företag och det gick bra för deras verksamheter inom pappers- och textilindustrin. Ledningen ansåg att det behövdes ytterligare ett väveri.
Men var? Längs Motala ström låg redan många stora fabriker och tävlade om utrymmet vid vattnet. Mitt i strömmen fanns den lilla ön Laxholmen. På öns spets låg bara ett äldre färgeri och en liten träbod som laxfiskarna använde. Där kunde man bygga.
Idag ser det ut som om Strykjärnet är byggt direkt i vattnet. Men huset vilar på Laxholmen och följer öns strandlinje. Den förstärktes och rätades ut inför bygget för att all värdefull mark skulle gå att använda och ge fabriken största möjliga yta. Men eftersom en del av huset då skulle hamna utanför tomtgränsen anklagade Norrköpings stad först Holmen för att vilja bygga på mark de inte ägde. Som tur var löste sig tvisten och Laxholmen gav byggnaden dagens oregelbundna form med sina sju hörn.
1917: Strykjärnet står färdigt
Strykjärnet började byggas 1916 och stod klart 1917. Den unge arkitekten Folke Bensow hade aldrig gjort något så stort tidigare. Med hjälp av den nya tekniken med armerad betong gick det att bygga starkt men ändå luftigt. De sju våningarna gjorde Holmens Bomullsväveri till Norrköping högsta fabrik.
”Sveriges vackraste industribyggnad”, lär skulptören Carl Milles ha sagt om huset. Stilen var rätt i tiden, men som industrilokal skulle den visa sig ineffektiv.
I huset installerades vävstolar på de översta stora våningsplanen, och längre ner i huset fanns lager och plats för bearbetning av tyger.
Personalens omklädningsrum låg i huset intill, det som idag kallas Strykbrädan. Arbetarna gick in i vävsalarna via en gång över till våning tre. Den kom att bli kallad ”Suckarnas gång”.
1917: Arbetet kan börja
”I slutet av 1917 var väveriet klart att tas i bruk. Läget var då prekärt. Från mitten av året hade bomullsimporten upphört helt vilket betydde att det nya väveriet fick ta emot tvinnmaskiner för pappersgarn. Tillverkningen av papperstextil påbörjades i november 1917.”
Citat om Strykjärnet ur Den rationella textilfabriken av Lisa Brunnström i Bebyggelsehistorisk tidskrift nr 15 (1988)
Just när bomullsväveriet på Laxholmen stod klart blev det dåliga tider för textilindustrin världen över. Under första världskrigets sista år tillverkades produkter i en blandning av papper och textil. Verksamheten i Strykjärnet fortsatte att gå trögt under hela 1920-talet.
1919: Einar Jonsson blir förman
”1919 vart jag arbetsledare. På den tiden hette det förman och inte arbetsledare.”
Einar Jonsson, citat ur intervju från 1970-talet.
En av alla dem som arbetade i Strykjärnet var Einar Jonsson. Han föddes i Norrköping 1891 och började på Holmens Bruk och Fabriks AB som 13-åring. På den tiden var en normal arbetsdag tio timmar lång, men för minderåriga gällde åtta timmar.
Einar kom så småningom att ha sin arbetsplats i Strykjärnet. Han var engagerad i förbundet Arbetsledarna och var bland annat med och bildade deras sångkör, där han sedan deltog i 31 års tid. Sammanlagt var han anställd i 54 år på Holmens.
Vi har kunnat ta del av Einars minnen genom att hans barnbarn Torkel hörde av sig till Arbetets museum med fotografier och en bandinspelning som berättar om hans morfars yrkesliv. Materialet är sparat i museets arkiv.
Läs mer om Einar här:
Einars berättelse
Einar Jonsson föddes på Saltängen i Norrköping år 1891. Han arbetade i 54 år på Holmens Bruk och Fabriks AB. Han började när han var 13, då hade han gått i skolan i sex år. Arbetsdagen var på åtta timmar, det var två timmar kortare än de vuxnas.
Einar intervjuades under en studiecirkel med ABF, Arbetarnas Bildningsförbund, på sent 1970-tal. En kopia av intervjun lämnades in till Arbetets museum av Einars barnbarn Torkel, hösten 2021.
Einar tog tidigt strid för bättre arbetsvillkor:
”När jag var 13 år så var min första strejk. Vi var tio stycken grabbar – uppsättaregrabbar kallades det på fabriken – som hade tre kronor i veckan då, och det där gillade inte vi. Vi sprang ner en morgon från jobbet när verkmästaren kom. Då fråga han ’Vad är det här för nånting?’. ’Jo vi strejkar’ sa vi. ’Va, vad är det?’ sa han, ’Jo, vi ska ha mera betalt’ sa vi. ’In med er!’ skrek han. ’Nej vi ska ha mera betalt’ och då, hur det var, så gick han med på att vi fick 50 öre, så då fick vi 3,50.”
I 17-årsåldern var Einar uppbördsman, det vill säga den person som gick runt på arbetsplatsen och samlade in medlemsavgiften till facket. År 1909 bröt den så kallade storstrejken ut i Sverige. Einar minns:
”När strejken var slut så skulle vi ju inte få tillhöra nån fackförening. Men en månad efteråt så kom kassörn och sa åt mig ’Hördu Einar, nu får du ta och jobba igen, med avlöningarna’. Och då fick jag börja på igen och smyga mig till och ta opp pengar för det där.”
Några år senare sattes Einar att jobba nattskift, och återigen protesterade han mot villkoren. Den gången slutade det med att han bytte jobb i ett par år.
”Det var 1911 eller -12. Vi hade kammaskiner där på fabriken, och det var ett fruntimmer som hade dom där maskinerna om dagarna. Men så kom vår verkmästare och sa till mig att jag skulle överta kammaskinerna om nätterna. Då slutade dom andra klockan sju på kvällen, och jag fick gå ensam och arbeta från sju på kvällen till sju på morgon. Jag såg inte en enda människa, mer än nattvakten kunde jag se ibland. Så gick jag och sa åt verkmästaren: ’Ja men jag har ju inget mera betalt för att jag arbetar om nätterna, jag skulle få lite mera betalt’. ’Näe, det går inte alls’. ’Jag menar ni har inte rättighet att ha mig ensam om nätterna, går bland remmarna och det här’. ’Ja då är det bara att sluta då’, fick jag till svar. Då ledsna jag på det där. Och jag tänkte som så att jag skulle få nåt annat jobb.”
Einar fick ett annat jobb, som extra brevbärare på Postverket. I fyra år jobbade han där, och ”hade inte en ledig helg”. Men när det visade sig att han inte kunde få en fast tjänst som brevbärare – och därmed statstjänsteman – så sökte han sig tillbaka till Holmens Bruk. Efter utbildning i vävskola blev han så småningom förman, år 1919. Då var Strykjärnet nybyggt, och fullt med maskiner.
Einar var med och bildade Holmens textilklubb, han satt i distriktsstyrelsen i förbundet Arbetsledarna och var under en tid deras revisor. Han var även med och bildade Arbetsledarnas sångkör, där han deltog i 31 års tid. Torkel kallar sin morfar för gråsosse, som följde en moral som sa: ”gör din plikt och kräv din rätt”. Han tror att Einar kände ett stort ansvar.
”Han hade liksom den här gammaldags moralen, och delvis också då det här manliga idealet. Alltså att han skulle ju sköta det hela, han skulle ta hand om… och i den mån blev han ju också litegrann, auktoritär. Men det var han som hade ansvaret, så kände han.”
1927: Kafferaster på fabriken
”Frukost det åt vi på jobbet. Åtta till en kvart över, satt vi på en låda några stycken och prata och drack kaffe. Då stängde vi av maskinerna. Klockan tolv brukade vi dricka en kopp kaffe bara, sen gick vi ju hem halv två. Vi hade ingen lunch. Det var ju så bra för vi var så bra gäng. Vi var ju som en hel familj, var ju aldrig något bråk. Vi var ju ihop och drack kaffe och hade roligt.”
Alva Carlsson, rullerska i Strykjärnet, citat ur intervju gjord på 1980-talet.
18 år gammal börjar Alva Carlsson arbeta som rullerska i Strykjärnet. Det är år 1927, och hon kommer arbeta kvar fram till 1962.
Tänk om hon hade vetat, då när hon började, att hennes berättelse skulle gå att följa för museibesökare i Norrköping till långt in på 2000-talet. Att den gör det beror på att Alva var en av många textilarbetare som intervjuades i en insamling på 1980-talet. När Arbetets museum öppnade 1991 gjordes just hennes berättelse till en utställning i museets trapphus. Utställningen är väldigt populär och har fått vara kvar i över 30 år…
I fabriken i Strykjärnet infördes skiftarbete på 1930-talet, så att maskinerna skulle utnyttjas bättre. De som jobbade på förmiddagarna började klockan fem på morgonen och slutade halv två. Eftermiddagsskiftet varade mellan halv två och tio på kvällen.
Skiftarbetarna hade ingen lunchrast, de fick äta antingen efter eller innan sin arbetsdag. Först 1937 infördes en rast – på tolv minuter. Då var det nog så som Alva beskriver, att maskinerna stängdes av och arbetarna satte sig ner på en låda. Annars stod de i regel upp och jobbade.
1931: Den enda stora strejken
”Striden gäller ju den lilla skara ibland oss som ha de låga timlönerna på 36 kronor i veckan för manliga och 24 kr. för kvinnliga.”
Kvinnlig textilarbetare i Norrköping, citat ur Tidevarvet Årgång 9, nr 7 (1931)
Under 1920-talet rådde dåliga tider för bomullsindustrin. Det var brist på bomull, efterkrigsdepression och kris i världsekonomin. Arbetsgivarna sänkte lönerna och 35 000 textilarbetare i hela landet gick ut i nationell strejk under tio veckor i början av 1931, men fick inte igenom sina krav.
Historikern Björn Horgby konstaterar i skriften Strykjärnet och arbetarna 1917-62 (1986) att även om de flesta textilarbetare var med i facket så var bomullsarbetarna fackligt svaga. Han skriver: ”1931 förlorade man den enda stora strejken. Det satte sina spår.”
1935: Nya tag i Strykjärnet
Holmens ledning har tagit beslutet att byta verksamhet i huset. Byggnaden är för liten och omodern för väveriet, och transporterna är krångliga. Nu ska den användas till olika förberedande moment i bomullstillverkningen.
Vävstolarna flyttas från Strykjärnet och huset fylls med nya maskiner.
En ingenjör anställs för att vara med och rationalisera arbetet i fabriken. Han börjar just när huset byter innehåll, år 1935, och beskriver sitt första intryck:
”När jag kom in här tyckte jag att det såg ut som en lagård, men det var en härlig arbetsplats tack vare att det var så luftigt och ljust.”
Ingenjören berättar vidare om verksamheten i huset:
”Högst uppe, på översta våningen, skedde varpningen. Det var ett tiotal som varpade garn på garnbommar. Varpningen var tyst. Det var bara ett litet rassel. Våningen under låg tvinningen. Här tog man stora garnrullar och satte upp dem på en ställning och drog ihop två eller tre trådar beroende på vad man ville ha. Rullarna transporterades på stora vagnar i hissen. Under tvinningen låg rullningen. Här var det bullrigt, men inte lika bullrigt som i ett väveri. Från den tredje våningen kom man till personalutrymmet i huset bredvid. Däremellan gick suckarnas bro. Ytterligare en våning ner låg dressen. Här fanns också ett modernt klisterkokeri och mitt kontor.”
Citat ur Horgby: Strykjärnet och arbetarna (1986)
1930-tal: Inspiration från USA
”Ingenjören” föddes i Norrköping år 1907. Under sin skoltid praktiserade han i textilindustrin och lärde sig att väva. Sedan läste han kvällskurser på Lennings Textiltekniska Institut i Norrköping, och åkte till USA för att studera.
Det var inte ovanligt att ingenjörer studerade och praktiserade i USA i början av 1900-talet. Ofta fick de med sig idéer och inspiration tillbaka till arbetsplatserna i Sverige, inte minst gällande rationaliseringar.
Ingenjören i Strykjärnet kom också hem med många idéer, men det fanns inte pengar till allt och en del ansågs för djärvt. Men han bidrog till moderniseringar i fabriken och förbättringar av arbetsmiljön.
”När jag kom, 1935, var hela Laxholmen utrymd och sen var jag med och byggde upp maskinellt från grunden med förberedelsemaskiner. Förberedelseavdelningarna hade tidigare varit spridda lite här och där. Det nya var att det blev moderna maskiner och att tillverkningen koncentrerades. Successivt byggdes maskinparken ut. Särskilt spolmaskinerna utvecklades. I stället för att arbetarna behandlade garnet för hand blev det automatik. Då kom det schweiziska spolmaskiner. Varje person kunde hädanefter sköta flera enheter.”
Ingenjören, citat ur Horgby: Strykjärnet och arbetarna (1986)
1930-tal: Liv och rörelse
Fabriken låg mitt i ett brusande industriområde med ständiga leveranser av råvaror och färdiga produkter. Morgon och kväll fylldes gränderna runtom med alla arbetare som skulle gå på och av sina skift.
På Laxholmstorget stod den nu rivna ångcentralen med sin höga skorsten. Därifrån pumpades ånga in i fabriken för att hålla bomullsfibrerna fuktiga och hållbara i vävningen.
Bland annat tillverkade Holmen tyg till populära lakan som lovades hålla så länge att ”de äro väl värda märkning och brodyr” som det står i ett reklamblad från 1938.
1930-tal: Tidsstudier
”Tidsstudier började dom med i mitten av 30-talet. I början undrade vi om företaget var riktigt klokt. Vi fattade inte vad det var frågan om, men så småningom blev vi mer och mer förbannade.”
Harald Andersson, fackklubbsordförande i Strykjärnet, citat ur Horgby: Då brann det i gaveln (1990)
Rationaliseringar låg i tiden, och ett sätt var genom så kallade arbetsstudier. Holmen bildade på 1930-talet en arbetsbyrå för att utföra sådana. Metoden hade hämtats från USA och var vanlig inom svenska företag vid denna tid. Genom studierna ville man ta reda på i detalj hur arbetet gick till, för att kunna effektivisera det.
En form av arbetsstudier var tidsstudier. Då mättes exakt hur lång tid olika arbetsmoment tog att utföra. På så vis kunde arbetet ackordsättas. Det innebar att arbetarnas lön påverkades av hur mycket de producerade.
Synen på tidsstudierna skilde sig åt mellan de som tog beslutet om dem, de som utförde studierna och de som blev studerade (citat ur Horgby: Strykjärnet och arbetarna, 1986):
Ingenjören: ”Genom att förklara för arbetarna att man ville studera momenten för att få en rättvisare ackordsättning mottogs tidsstudierna som något positivt. Jag kan inte komma ihåg att det var några konflikter.”
Förmannen: ”Jag fick lära mig utföra tidsstudier. Då tog man en klocka och skulle skriva upp allt. Om personen så gick på toaletten skulle det skrivas upp. Alla moment – laga in en tråd eller byta rullar – man skulle sätta ackord på allt. Personalen gillade inte tidsstudierna, så det var inte roligt att utföra det arbetet.”
Fackklubbsordföranden: ”Dom killarna var inte omtyckta precis. Vi gjorde naturligtvis allt för att lura dom. Det förekom att vi gjorde sådant vi egentligen inte skulle göra och stod och pillra med saker och ting. Längre fram i tiden kom vi underfund med att vi kunde ha nytta av tidsstudierna också, men det var bara möjligt om vi själva lärde oss vad det var för något. Tidsstudier skulle ha varit bra om det använts på rätt sätt.”
”På Laxholmen fick jag ackord och det gillade jag, för jag har alltid varit kvick i fingrarna. Det dröjde inte länge förrän jag tjänade mer än tanterna som hade gått där i 15-20 år. Dom hade kommit in i den där långsamma takten. Men jag tävlade med mig själv, skulle hinna mer och mer. Jag har alltid tyckt om ackordsarbete.”
Dagmar citerad i Wernevik: Bullakanditater (1990)
1935: En spolerska som gillade ackord
Dagmar arbetade i Strykjärnet i nio år, från 1935 till 1944. Hon började som spolerska när hon var i 16-årsåldern. Då var hon yngst på avdelningen, de andra var i 40-50-årsåldern, minns hon. Det var en liten avdelning, kanske ett tiotal kvinnor. Systemet med ackord hade nyss införts.
Spolningen låg på våning tre och där träddes garnet på rullar. Nya spolmaskiner kom vid denna tid och ökade effektiviteten. På spolningen arbetade den enda kvinnliga arbetsledaren, som kallades förstyrerska.
Det fanns en toalett på våningsplanet. Under Dagmars tid var det ett 30-tal personer som skulle dela på den. I andra ändan av våningen fanns två tvättställ med kallt vatten.
Kvinnorna hade skyddsrockar på sig eftersom arbetet var smutsigt och dammigt. När Dagmar började fick hon skaffa en rock själv. Senare kunde rockar köpas genom företaget, de var blåa, med röda eller rutiga kragar.
Dagmars minnen finns återgivna i etnologen Lena Werneviks bok Bullakandidater (1990).
1930-tal: Kallt, varmt, dammigt, bullrigt…
”På vintern var det kallt. Du ska inte tro att de värmde upp lokalerna innan vi kom på morgonen. Jag arbetade skift för det mesta. Jag kunde börja fem på morgonen och då var det svinkallt. Allt man tog i var kallt. Rören smällde och knäppte när värmen började komma. På sommaren var det varmt. Vi kunde öppna fönstren, men det var alltid någon som gnällde om att det blev dragigt.”
Dagmar, spolerska i Strykjärnet, citat ur Wernevik: Bullakandidater (1990)
Två av tre arbetare inom bomullsindustrin var kvinnor, och i Strykjärnet arbetade betydligt fler kvinnor än män. Deras arbete bestod ofta av monotona uppgifter som krävde att de ständigt hade koll på sin maskin. De hade sämre betalt än merparten av männen, som oftast var maskinreparatörer eller dressare – ett yrke som krävde viss utbildning.
Maskinerna slamrade högt, det gick inte att höra vad någon sa och många av momenten med garnerna dammade kraftigt. För att garnet skulle hålla var luften tvungen att hålla en viss fuktighet, så det sprutades regelbundet in fukt i lokalerna.
”Det var besvär med dammet förr. Senare blev det mer utsugningar och bättre ventilation, men det tog tid innan det blev bättre. Så var man kanske genomblöt av svett hela dagarna och så var det kanske 30 grader kallt ute, då var det inte nådigt. Det hjälpte inte att man bytte kläder. Det var många sjuka också. Ofta i lungtuberkulos. Det var vanligt på textilfabrikerna. Det förekom att särskilt kvinnorna var sjuka när dom jobbade. Dom kunde vara mycket förkylda men hade inte råd att vara hemma. Det fanns ingen försäkringskassa.”
Harald Andersson, fackklubbens ordförande, citerad i Horgby: Då brann det i gaveln (1990)
1930-tal: Olyckan framme…
Gurli var en av många unga kvinnor i Norrköping som fick arbete i Strykjärnet. Hon började som tvinnerska 1935 och slutade 1941. Hennes starkaste minne från den tiden är olyckan hon var med om. Det säger hon när Arbetets museum intervjuar henne år 2007.
”Jag skadade mig, jag blev av med fingret. Vi skulle sluta till midsommar. Då ville man torka rent maskinen så att det var snyggt när kompisen kom. Jag gick vid trasslet och torkade, det gick två kugghjul och trasslet åkte in och fingret följde med. Förmannen kom med en handduk och virade om och åkte till lasarettet med mig. Men det gick inte att rädda, det var för mycket krossat. Jag fick vara hemma i elva veckor. Det var mitt i sommaren. Jag fick ett papper från försäkringen och eftersom jag hade varit med i facket ungefär ett halvår så jag hade en krona om dagen i ersättning.”
Men för att få ersättning för skadan gällde det att lämna in en begäran inom 30 dagar, och det blev inte gjort i Gurlis fall. Hon fick därför ingen ersättning.
Gurli minns förstås annat också, till exempel hur det luktade olja i lokalerna, en lukt som satte sig i kläderna.
Läs mer om Gurlis tid i Strykjärnet:
Gurlis berättelse
Några personer från Arbetets museum träffar Gurli i november 2007. De är nyfikna på hur det var att jobba i Strykjärnet under tiden då det var textilindustri.
Gurli föddes i Motala och kom till Norrköping när hon var sju och började skolan. När hon var tjugo fick hon jobb i Strykjärnet, det var år 1935. Då hade hon varit hembiträde i fyra år. Hon trivdes med det, men jobbade nästan tolv timmar per dag och lönen var på 25 kronor i månaden. En kamrat till henne arbetade som rullerska i Strykjärnet och tjänade 24 kronor i veckan. Kamraten hörde sig för om jobb åt Gurli, och så kom det sig att hon började i tvinneriet, på femte våningen.
Hon tyckte det var spännande att komma in och se de stora maskinerna. I början gick hon bredvid en erfaren arbetskamrat för att lära sig.
Gurli jobbade skift, ena veckan 5 till 13.30, andra veckan 13.30 till 22, med en kvarts rast per pass. När hon hade det tidiga passet gick hon upp klockan 4. Att gå till jobbet tog en halvtimme. Väl framme vid Strykjärnet passerade hon vakten som satt i huset intill och så bytte hon till arbetsrock i omklädningsrummet i källaren. De var ungefär tio personer som började sitt arbetspass samtidigt, och blev körda upp i hissen av mannen som brukade köra garnet från våningarna.
Det luktade lite oljigt i fabriken, minns Gurli: ”De gick ju och oljade maskinerna”. Det hände att oljan rann ut på golvet. Efter en veckas jobb satt oljelukten i rocken. ”Sedan skulle man bromsa spolen som gick, det gjorde man med knät. Jag var ju alltid mörk och oljig på knät”.
Det var ett ”väldigt buller” och de hade inga hörselskydd. ”Man fick gå och skrika i örat” om man ville säga något till någon.
Under den period hon jobbade i Strykjärnet infördes systemet med ackord. ”Då vägdes garnet och piporna som hade en viss vikt som de drog ifrån.”
Gurli tyckte ingenjören i Strykjärnet var trevlig och omtänksam om personalen. Hon minns det som att det mesta fungerade bra. Arbetsplatsen ordnade också så att personalen fick gå på gymnastik en gång i veckan, det var fint tycker Gurli. ”Det fanns dusch och allt.”
Gurlis man var chaufför på ICA och 1939 köpte de en liten kolonistuga. Gurli tycker att de levde gott. I oktober 1941 slutade hon på Strykjärnet och 1942 fick hon en dotter. Efter det började hon på en annan textilfabrik i Norrköping, den som kallades Tuppen.
Förutom gymnastiken – och en personalfest varje år vid Lucia – minns hon inte att de gjorde något särskilt i Strykjärnet. ”Man fick ju gå och vakta vid maskinerna så att inget gick av, så man var fullt sysselsatt hela tiden. Man kunde aldrig ta igen sig. Om det inte gick bra förstås.”
1936: Bonddräng eller textilarbetare
”Antingen kom man till textilen eller så blev man bonddräng. Jag hamnade i textilen.”
När Harald Andersson började på Laxholmen år 1936 var det som godsdragare, en uppgift som inte krävde några yrkeskunskaper:
”Jag fick dra garnlådor, stapla och flytta, lasta på vagnar. Sedan körde jag hissen ett halvår innan jag blev dressarbiträde och klisterkokare. Klistret var till för att stärka garnet. Jag fick en veckas undervisning och sedan fick jag ta hand om det. Det var inte så lätt. Så småningom blev jag dressare. Det var inget man blev i en hast, för det tog ett bra tag att lära sig och det var bara män som arbetade som dressare.”
Harald var 20 år när han började, och när Holmen lämnade fabriken år 1962 var han reparatör sedan tio år. Under större delen av tiden i Strykjärnet var han dessutom ordförande för fackklubben. Så småningom blev han även avdelningsordförande.
Haralds minnen är hämtade ur Horgby, Då brann det i gaveln (1990). Här kan du läsa mer om Haralds tid i Strykjärnet:
Haralds berättelse
Harald Andersson föddes 1916 och flyttade till Norrköping i tioårsåldern. Han började som godsdragare på Laxholmen i tjugoårsåldern. Harald arbetade skift och fick pröva flera av momenten på Strykjärnets olika avdelningar innan han så småningom blev fullärd dressare. I början av 1950-talet blev han sedan maskinreparatör, efter att ha tagit en kurs på yrkesskolan.
Under andra världskriget var Harald inkallad i beredskapen i Norrland. Då upptäcktes en fläck på hans lunga och han blev sjukskriven för tuberkulos i ett och ett halvt år. När han låg på behandlingshem tog han en kurs i matematik på distans. I efterhand vet han inte om han haft så mycket nytta av det. Men kanske har kunskaperna varit till hjälp ändå:
”Jo, på sätt och vis när jag började jobba inom facket och då man började prata om löner och räkna ut statistik och sånt där. Det hade jag lite nytta av. Det var ju roligt naturligtvis att kunna hänga med en sån som överingenjören när han började prata om förtjänstlägen. Det var många av klubbordförandena som inte gjorde det. Då var det lätt att bli lurade.”
Harald började arbeta fackligt efter ett par år på Laxholmen. ”Då kom det folk och sa till mig att jag fick ta hand om det där. Sedan blev jag snart ordförande i klubben.”
Som fackklubbsordförande hade Harald en speciell roll på arbetsplatsen, han satt i förhandlingar med ledningen och i fackklubben fick han ta del av arbetskamraternas erfarenheter och åsikter. Han blev en som det gick att vända sig till i många ämnen.
”Det var många som kom till mig och pratade om personliga problem. Till och med om äktenskapsproblem. Dom behövde ha någon att prata med. Så många gånger var man nån sorts socialpamp. Det blev så helt enkelt.”
Det fackliga arbetet tog mycket tid, och Harald som hade fru och barn var ofta hemifrån på kvällarna.
När Holmen lämnade Strykjärnet år 1962 och sålde sin bomullsavdelning till Gamlestadens Fabriker AB fortsatte Harald arbeta som reparatör där. Han behöll även sitt fackliga engagemang.
Berättelsen är återgiven ur Horgby, Då brann det i gaveln (1990).
Dressare vid sin maskin. Fotograf okänd.
1930-40-tal: Många kvinnor i fabriken men få i facket
Facket var svagt på arbetsplatsen berättar Harald Andersson, men det berodde inte på att företaget var negativt. Ett problem var att de flesta anställda var kvinnor och det var svårt att få med dem i det fackliga arbetet. ”Textil-ettan”, textilarbetarnas fackförening i Norrköping, dominerades av män.
”De kunde gå med i klubbstyrelsen, men sedan hade de inte tid att göra något. Ofta berodde det på att de fick ta hand om familj och barn utöver arbetet. Dom hade inte heller chans till samma utbildning som männen. Det var en hämsko.”
Fackklubbsordföranden Harald Andersson i Horgby, Då brann det i gaveln (1990).
Många av kvinnorna var hemmafruar som såg jobbet på fabriken som ett extrajobb för att få ekonomin att gå ihop. De hade inte så stora lönekrav på 30- och 40-talet, det kom senare säger Harald. Han konstaterar att kvinnorna hade sämre betalt och att det var svårt att ändra på det trots att facket försökte. Många manliga arbetare motsatte sig det, då det skulle inneburit en statusförlust för dem. Deras arbetsuppgifter på fabriken krävde i regel mer kompetens, medan kvinnor hade de mer okvalificerade jobben. Ledningen var heller inte särskilt intresserad av att ändra på villkoren.
Spolerska i arbete i Strykjärnet. Odaterad, fotograf okänd.
Etnologen Lena Wernevik skriver om hur de textilarbetarkvinnor i Norrköping som hon intervjuat ofta berättade mycket om övriga delar av livet, som uppväxt, familjeliv och barn, men ganska lite om sina arbetsliv. Kvinnor i början och mitten av 1900-talet förväntades framför allt ta hand om hem och barn. Den fackliga kampen var männens arena och kvinnorna skulle stödja och bistå. Ofta höll kvinnorna själva med om detta ideal.
Enligt Harald blev det lättare att få med kvinnorna i det fackliga arbetet senare under 40- och 50-talet.
1940-tal: Det bästa garnet
Stina sökte jobb i Strykjärnet för att få bättre lön. Det var år 1942, hon var tjugo år och hade nyss träffat sin blivande make. De skulle förlova sig och Stina ville kunna köpa saker till sitt hem. Hon jobbade två år som rullerska.
Hon berättar att de rengjorde maskinerna varje dag när de lämnade jobbet. ”Det var damm överallt”. Skorna var dammiga när hon skulle cykla hem, och håret ”ja, det blev som det blev”, säger Stina med ett skratt. ”Det var bara att borsta och borsta.”
”Man lärde sig också vilka lådor man skulle ta som det var bra garn i. Man såg vilka rullar som skulle hålla bättre. Det är klart att det var synd om de som fick de dåliga, men det sa man inget om, det lärde man sig med tiden. Det gjorde vi allihopa.”
Stina intervjuades av Arbetets museum år 2007. Läs fler av hennes minnen från Strykjärnet:
Stinas berättelse
När Stina sökte jobb i Strykjärnet år 1942 var hon 20 år. Hon hade jobbat som hembiträde sedan 16-årsåldern och tjänat 60 kronor i månaden på det. I Strykjärnet fick hon prata med ingenjören, och kunde sen börja som rullerska ”med detsamma”. En arbetskamrat lärde upp henne.
”Vi delade maskin där vi satt och rullade och knöt garnet. Dammigt var det… Jag tjänade 50 kronor i veckan och det var ju jättemycket på den tiden. Jag tror att vi hade sex stora rullar i varje låda och då visste vi att vi tjänade våra pengar.”
Det var en bas – arbetsledare – för förmiddagsskiftet och en annan för eftermiddagsskiftet. Hon tyckte ”de var snälla allihopa, jag hade inget svårt med någon av dem.” Rullerskorna stod en och en vid maskinerna, säger Stina, och det tog ungefär en vecka att klara av en låda med rullar. De hade en kvarts rast per skift, då stängde de av maskinerna, vände på lådorna för rullar och satt på dem. Hon minns inte att hon nånsin gick på toaletten under arbetspassen.
När det var något som krånglade med maskinen fick de säga till basen, då stannades maskinen och så kom en tekniker och återställde den. ”Sen fick man sätta igång igen, då var man efter lite, men det hände så sällan”. Att säga till kanske inte alltid var så lätt: ”Det gick ju inte att prata när så många maskiner var igång. Man fick göra en massa tecken istället”.
En gång fick Stina in handen i maskinen, men hon hade tur:
”Jag skadade mig en gång. Jag fick handen i rullarna och skrapade huden. Men jag sprang direkt och sköljde med kallt vatten. Det gick över – och vad snopen jag blev. Jag trodde att jag skulle behöva åka till sjukhus, men det gick över! Det var bara att börja jobba igen, jag hann inte säga till någon att jag gjort mig illa.”
Stina jobbade två år i Strykjärnet, innan hon gifte sig 1944 och flyttade till sin man som fått jobb i Linköping.
1939-1945: Andra världskriget pågår
Strykjärnet får skyddsrum
”Det var ett skyddsrum där inne. Ritningen är från tolv dagar efter att nazisterna gick in i Polen den 1:a september 1939.”
Mikael Parr, tidigare anställd och chef vid Arbetets museum, och projektledare för renoveringen av Strykjärnet, pekar på en dörr i källaren vid en rundvandring i huset år 2023. Där installerades ett skyddsrum, med plats för sängar, strax efter andra världskrigets utbrott.
Som tur var behövde rummet aldrig användas i skarpt läge.
Pappersgarn igen
Krigstiden gjorde att produktionen delvis fick ställas om till pappersgarn. Den processen krävde mer arbetskraft, så personalstyrkan i Strykjärnet ökade. Pappersgarnet användes bland annat inom jordbruket. Ingenjören berättar:
”Under andra världskriget var det brist på råvaror. Vi fick liksom under första världskriget använda papper. Vi gjorde bland annat skördegarn. Sedan när det var klart sprang vi på gärdena bakom skördemaskinerna för att se att det knöt ordentligt. Det var spännande. Vi experimenterade med olika mjukmedel för att få pappret så smidigt som möjligt.”
Citat ur Horgby, Strykjärnet och arbetarna (1986)
Arbetskamrater från grannländer
Under krigsåren kom det flyktingar och började arbeta på fabriken. Först några tiotal norrmän och danskar, och mot slutet av kriget flera från Baltikum, mest äldre kvinnor och yngre män. Det ledde till spänningar bland arbetarna – norrmännen sa upp sig då de reagerade på att en del ester gått över på tyskarnas sida under kriget. Men bland annat med hjälp av fackföreningen kunde konflikten lägga sig.
Före andra världskriget var det ovanligt med invandrade arbetare på fabriken. Under 1950-talet kom sen många finländare för att jobba.
1940-tal: En maskin istället för 40 rullerskor
”Tänk hur många rullerskor det fanns innan Abbottmaskinerna kom. Innan fanns det ungefär 40 rullerskor, som rullade för hand, sedan stod där en maskin som gick automatiskt. Dom hade inte mer än åtta rullerskor som försörjde en hel industri med garn.”
Harald Andersson, reparatör och fackklubbsordförande i Strykjärnet. Citat ur Horgby, Strykjärnet och arbetarna (1986)
Efter andra världskriget köpte företaget in maskiner från olika länder i Europa, bland annat automatiska rullmaskiner från Manchester, så kallade Abbotmaskiner. Det var en start på nya tider av rationaliseringar som skulle fortsätta in på 1950-talet.
1940-tal: Titlar bort!
Det rådde en strikt hierarkisk ordning bland de anställda i Strykjärnet. I slutet av 1940-talet ruckades den en aning när ledningen beslutade att de skulle lägga bort titlarna, åtminstone med vissa av de anställda.
”Det var stor distans mellan företagsledning och arbetare” säger förmannen som citeras nedan.
Förmännen, det vill säga arbetsledarna på de olika avdelningarna, hade en position mellan arbetarna och ledningen. De flesta hade börjat som arbetare men rekryterats till förmän och fått en arbetsledarutbildning. Ofta hade de lättare att identifiera sig med arbetarna än med tjänstemän och chefer. De hörde dock till ett annat fackförbund – Arbetsledarklubben.
Förmännen hade sitt kontor på tredje våningsplanet. Det var inbyggt bakom glas eftersom det dammade så mycket.
Harald Andersson, fackklubbsordföranden, kunde också konstatera att ”det var stora skillnader på folk på Laxholmen”. Efter att titlarna lagts bort underlättades hans kontakt med en del medlemmar av ledningen. Även inom den fanns det en hierarki, liksom bland kontorsarbetarna.
”En morgon i slutet av 40-talet sa ingenjören att ’ja, vi var på sammanträde igår och då bestämdes det, jag fick order att jag skulle lägga bort titlarna med dig, det ska vi göra med alla arbetsledarna’. Jag stod där länge och bara gapade och egentligen ville jag säga att ja, mig gör det ju fan detsamma vad du kallar mig för, men det gjorde jag inte. Jag höll mig i skinnet. Så sträckte han fram handen och sa ’tack ska du ha’ och jag sa ’tack ska du ha’. Men jag tyckte att det var något förskräckligt. Lägga bort titlarna ska man inte behöva få order att göra.”
En förman i Strykjärnet citerad i Horgby, Strykjärnet och arbetarna (1986). Horgby beskriver i samma text företagskulturen som patriarkal.
1950-tal: Åtgärder av alla slag
Under 1950-talet satsade företaget på åtgärder för att på alla sätt rationalisera och effektivisera produktionen.
För att minska sjukfrånvaron och få folk att vilja jobba kvar infördes sådant som barnomsorg för de anställdas barn, längre uppsägningstid, semesterstipendier, studiecirklar och idrottsföreningar.
En företagsnämnd upprättades i slutet av 1940-talet, där ledningen mötte representanter för de anställda och diskuterade vad som kunde förbättras.
Inne i fabriken byttes glödlampor till neonljus. Trots de många fönstren hade det ofta varit dåligt ljus i lokalerna, där arbetet pågick från tidig morgon till sena kvällen. Hygienen i lokalerna förbättrades, fler skyddsåtgärder infördes och en ny och större hiss installerades.
Senare ökade nattarbetet, för att maskinerna skulle utnyttjas bättre. Företaget skar ner på tjänster, och tog hellre in extra personal utifrån när det behövdes.
Fackklubbsordföranden Harald Andersson konstaterar:
”Rationaliseringarna följde med tidsstudierna. Det blev allt färre kvar. Men det var nödvändigt och facket kunde inte säga något om den tekniska utvecklingen. Den behövdes för att företaget skulle leva kvar.”
Citat ur Horgby, Strykjärnet och arbetarna (1986)
1950-tal: Nästan som en familj
”Än idag när jag träffar gamla arbetare säger de att det var den lyckligaste perioden i våra liv när vi jobbade på Laxholmen”. Så säger ingenjören i Strykjärnet, intervjuad på 1980-talet.
”Många arbetade lång tid på företaget. Jag själv arbetade där 51 år och min far i sin tur 54 år.” Denne man var 14 år när han började 1925. Så småningom blev han förman och arbetade i Strykjärnet fram till Holmen flyttade därifrån 1962.
En annan arbetare berättar: ”Det var en fin gemenskap. De flesta jobbade många år och vi var ju som en familj nästan. Man blev bekant på alla sätt och vi hade väldigt skojigt.”
I materialet från textilarbetare i Strykjärnet nämns pratet på kafferasterna, smygrökning på toaletterna och skojerier som att stoppa klister i någons skor eller slå knutar på kläderna. Varje Lucia stängde fabriken en timme och de anställda bjöds på kaffekalas vid långbord, det var uppskattat.
Citat hämtade ur Horgby, Strykjärnet och arbetarna (1986)
1962: Textilen lämnar Strykjärnet
”Det var omöjligt att stoppa nedläggningarna. Vi blev aldrig informerade i förväg. Vi fick bara information om att nu lägger vi ned. Vi satt där nere på Holmen, på pappersbruket hos Sydow, på hans kontor. Det var representanter från tidningarna. Då gällde det att hålla tungan rätt i mun, så man inte sa några dumheter. Sedan skulle man förklara för jobbarna.”
Harald Andersson, som förhandlade för facket, citeras i Horgby, Då brann det i gaveln (1990):
1962 upphörde textilproduktionen i Strykjärnet. Det var inte den enda textilindustri i Norrköping som lades ned – hela branschen var i kris. Importen av tyger från andra länder hade ökat och konkurrensen var stor. Trots att Holmens Bruk ökade sin produktion räckte det inte till. Företaget valde i det läget att satsa sina resurser på pappersavdelningen.
Holmens bomullsavdelning såldes till Gamlestadens Fabriker AB i Göteborg. Flera av de anställda i Strykjärnet fick möjlighet att jobba vidare i deras nya fabrik i Norrköping, eller i Holmens övriga industrier.
Strykjärnet stod där det stod, och snart togs lokalerna över av ett annat företag…
1960-tal: Minnen från en förbjuden industristad
Under den långa tid då fabrikerna i industriområdet var i full drift fick bara de personer som jobbade i området komma in. Vakter kontrollerade att de inpasserande hade rätt att vara där. En vaktkur låg i huset som kallas Strykbrädan, till vänster efter Holmbron. ”Han kände oss när vi hade jobbat en längre tid”, kommenterar Gurli som arbetade i Strykjärnet under 1930- och 40-talet.
Sven Andersson var receptionist på Arbetets museum när det öppnade 1991. Som barn gick han i skolan i närheten av industriområdet, och han minns hur det var i slutet av 1960-talet:
”Då var det här som en förbjuden stad. Det fanns vakter och vaktkurer vid in- och utfarterna och man kunde inte gå in hur som helst. Vid entrén till Strykjärnet var det en port, sen var det låst och vid den andra porten borta vid Holmentornet där var det en vaktkur.”
Även Torkel, vars morfar Einar jobbade för Holmen i över 50 år, har minnen från Strykjärnet förr i tiden – en gång var han där med sin morfar. Det var på 1960-talet, då Einar gått i pension.
”Då har jag för mig att vi var här, och jag har till och med minne av hissen upp. Då var det fortfarande fabrikslokaler här. Det var precis när det skulle stängas ned. Och då fick han för sig, han tog med mig, och ja, jag menar han gick ju rakt in. Han bara sa ”Det är jag” och så gick han in. Och alltså… kan jag ha varit elva, tolv år? Jag är född 1957. Kan det gå ihop med husets historia?”
Det måste ha varit då Esselte Pac drev fabrik i lokalerna, resonerar Torkel vidare. Hela huset var inte utnyttjat av Esselte, Holmen hade personal som arbetade kvar och Einar var ett välbekant ansikte.
1963–1982: ”Påsen”
När textiltillverkningen flyttar ut ur Strykjärnet flyttar påstillverkningen in. 1963 hyr Lithografiska Aktiebolaget/Esselte Pac in sig i Strykjärnet. De har länge drivit tryckeri i staden och tillverkningen omfattar på 1960-talet avdelningar för kuvert, påsar och förpackningar. De behöver större lokaler och påsavdelningen får flytta in i Strykjärnet, som därmed får smeknamnet ”Påsen”.
Stora maskiner fyller återigen salarna, åtminstone på plan tre och fyra. Övriga våningsplan används till lager, förråd och packning. Allt utrymme i huset är inte använt. Översta våningsplanet blir avlastningsyta för diverse skräp. Där läcker det under en period in från taket.
Uppgifterna om antalet anställda i huset under dessa år varierar mellan 30 och 60. Många följer med från tillverkningen som legat på annan plats i staden tidigare, men det kommer också nyanställda, inte minst i början av 1970-talet. Merparten är mellan 25 och 45 år och det är fler kvinnor än män.
1963: Ny lokal, nya arbetstider
Det finns inte så mycket minnesmaterial från de år då Esselte Pac hade sin verksamhet i huset, men år 2006 gör Arbetets museum en insamling och får in ett par berättelser från tidigare anställda.
Barbro Kooij var en av dem som jobbade i företaget sedan tidigare och som flyttade med till Strykjärnet år 1963. För henne innebar flytten bland annat förändrade arbetstider, med skiftarbete. Antingen 06.00-14.00 eller 14.00-22.00. Hon berättar att ”lokalerna var väl inte i bästa skicket”. Med tiden blev det målat, och ”i omklädningsrummen fick vi egna klädskåp som vi kunde låsa”.
1973: Hjärtligt men tufft
”Min mor jobbade på Laxholmen någon gång på 50-talet som spinnerska. Jag började på Laxholmen 1973 i augusti. Skulle bli maskinställare. Ett trevligt ställe att arbeta på. En aning gammalt och slitet men ändå trevligt att vistas på. Bra arbetskamrater. Jargongen var hjärtlig men tuff ibland, så som det skall vara.”
Citat av Leif Solheim, maskinställare på Esselte Pac i Strykjärnet 1973–1981
1974: Maskinbiträde på ”Påsen”
Hilkka Öström var maskinbiträde på Esselte Pac åren 1974–1980. Hon berättar:
”Mitt arbete gick ut på att kontrollera och paketera påsarna i kartonger eller säckar. Även hjälpa maskinställare med vissa moment, till exempel att hålla pappret om det hade gått av, fylla bottenlim, och även avlösa andra vid maskinen.”
Påsarna var av olika slag. ”Både fodrade och icke fodrade i olika storlekar. Från ströbröd till fem kilo vetemjöl. Sjukhuspåsar, ICA och KF:s frys- och grillpåsar, Doggy-hundfoder, potatispåsar med mera.”
Hilkka fick snabbt en vän som hjälpte henne komma in i ”gänget” när hon började. Under åren varierade personalstyrkan och det byggdes ett personalrum för rökare och ett för icke-rökare. ”Vi satt vid våra maskiner och åt vår medhavda matsäck, trots att vi hade de rummen”, berättar Hilkka. Men på kvällsskiftet fikade de tillsammans, och med åren tycker hon att de blev sammansvetsade som en ”familj”. Omklädningsrummen med duschar låg i Strykbrädan.
”Så småningom fick vi även bastu, vilket orsakade en brand när termostaten inte fungerade. Det var ingen fara för oss men kläderna gick inte att få rena av röklukten”
Läs mer ur intervjun med Rauli här:
Raulis berättelse
Rauli började på Esselte Pac några år in på 70-talet. Han svarade på en annons där företaget sökte en maskinställare. Han hade kommit till Norrköping 1969, tillsammans med en kompis. Då var Rauli 20 år och hade precis gjort lumpen i Finland. Han beskriver hur han upplevde staden då:
”Jag kommer ihåg när jag kom. Killen som jag kände, han bodde på Ågatan. Sen skulle jag utforska Norrköpings stad vet du, ensam. Jag gick Kungsgatan upp, ända bort till bron vid Laxholmen där uppe. Och det… jag kan säga att det var en ruggig stad. Det var som slumområden, hela Norrköping på den tiden. När dom började riva och bygga – det var gamla ruckel. Jag tänkte ’Här är det inte bra att gå när det är mörkt’. Det var ju ingen fara, men jag tänkte ’Vart fan har jag hamnat egentligen?’ Det var bara skorstenar och massa industrier och… fallfärdiga bostäder. Som det ser ut nu, det är skillnad som på natt och dag.”
Att kunna göra sig förstådd på svenska var ett krav för att få jobbet på Esselte Pac. Det hade Rauli inga problem med, han hade redan jobbat några år i Sverige, och gått en frivillig kurs. Han ryggade inte heller för de stora maskinerna, han hade haft med maskiner att göra förut. Men att plocka påsar det ville han inte – ”då går jag hem direkt” sa han. ”Det är inga problem” sa chefen ”men kan du börja på måndag?”
Det var fortfarande ruggigt i området kring Laxholmen när Rauli började, men inuti Strykjärnet var det ljust, en bra fabriksmiljö, tyckte han. Nackdelarna var buller och en del starka färger och lösningsmedel. Han tog bilen till jobbet – det fanns gott om plats att parkera utanför Strykjärnet på den tiden. Väl inne bytte han kläder, slog på strömmen och startade maskinerna. Maskinbiträdena var redan där, så det var bara att börja. ”Dom ställde sig vid maskin och jag körde igång den. Sen började det rulla på.”
På Raulis foton syns hur stora maskinerna var, tiotalet meter långa. Som maskinställare hade han en maskin att sköta, den skulle hållas igång. Han bytte pappersrullar när de tog slut, fyllde på med färg och lösningsmedel och såg till att det inte blev fel i matningen. Med jämna mellanrum fick han ställa om hela maskinen, byta format och färg, beroende på vilka påsar som var beställda. Det kunde ta en dag att ställa om till ett nytt format, och sen trimma in.
De fick beställningar på flera hundra tusen påsar åt gången. Det kunde till exempel vara fryspåsar till Konsumbutiker över hela Sverige. Då kunde de hålla på med samma order i två, tre veckor.
Maskinställaren och maskinbiträdet jobbade som ett lag, men biträdena var mer låsta vid maskinen. De skulle ju samla ihop och skicka vidare påsarna som matades ut hela tiden – ungefär 150 påsar i minuten. Maskinställarna hade större möjligheter att röra sig omkring, så länge de såg till att det löpte på som det skulle med maskinen.
Rauli hade 17 kronor i timmen om han inte minns fel, och det var bra betalt för ett fabriksjobb, säger han. De anställda arbetade i tvåskift, från 06.00 till 14.00 och från 14.00 till 22.00. De var mellan tio och femton personer på ett skift. Utöver maskinskötarna och biträdena var det några som städade och tog hand om sopor. En förman och en chef – det fanns kontor i huset också.
Överhuvudtaget var det en bra atmosfär på ”Påsen” tycker Rauli, och god stämning mellan kollegorna. Det fanns en skytteförening som hade avslutning med skyttetävling varje år, då brukade familjerna vara med. Han berättar också att det fanns en och annan som drack för mycket alkohol.
1970-tal: Rauli fotar i ”Påsen”
I början av 1970-talet började Rauli Haikonen som maskinställare i Strykjärnet. Han tyckte om att fotografera och tog många bilder på sin arbetsplats och kamraterna där. De fotona överlämnade han till Arbetets museum i samband med insamlingen Minnen från Strykjärnet 2022. Då gjorde museet även en intervju med Rauli, där han berättar om tiden på ”Påsen”. Bland annat beskriver han samarbetet mellan maskinställaren och maskinbiträdet. Så här gick det till när de tog rast, enligt Rauli:
”Det gick ju ut på att när rullarna tog slut, eller nånting tog slut här, så fick biträdet rast. Och du vet, det varade inte så länge tills en sån där rulle var slut. Eller om hon ville ha rast så sa hon ”Kan du avlösa mig ett tag?”. Så plockade jag tio minuter eller sådär. Och jag kunde ju ta rast, jag kunde gå här runt hur som helst, jag hörde på ljudet om maskinen stannade eller nåt. Och om det vart nåt fel, dom visste ju var knappen sitter och då stannade den. Hela maskin stannade. Så det var ett samarbete, det var aldrig problem med rasterna eller så.”
Rauli trivdes bra i Strykjärnet, och stannade tills Esselte Pac flyttade ut, år 1982.
1980: Holmens AB ännu kvar i huset
Även om textilindustrin var flyttad från Strykjärnet så använde Holmens AB vissa utrymmen i huset ända fram till 1980-talet, som kontor och förråd. Åke Eriksson var då ansvarig för Holmens förråd. Han hade efterträtt sin far, Einar Eriksson, som haft samma uppgift under sin tid i företaget. Det är Åkes dotter Katarina som lämnat bilder till Arbetets museum och som berättar om sin far och farfar.
Läs Katarinas berättelse med minnen från Strykjärnet här:
Katarinas berättelse
Katarina hörde av sig när Arbetets museum efterlyste minnen kring Strykjärnet. Hennes pappa och farfar arbetade båda för Holmen AB, med företagets förråd som sitt huvudsakliga ansvarsområde. Enligt Katarina så ärvde hennes pappa Åke tjänsten av sin far Einar. Katarina har fotografier som hon lämnar till museet, och för intendent Ida Rådegård berättar hon vad hon vet om sin far och farfars arbetsliv. De var båda födda och uppvuxna i Norrköping. Einar Eriksson föddes 1896, och Åke Eriksson – alltså Katarinas pappa – 1921. Bägge gick i vanlig folkskola.
Katarina har minnen från att ha besökt sin pappa på jobbet, på hans kontor i Strykjärnet. Det kändes som att det låg högst upp – i alla fall var det en jättebrant metalltrappa de gick upp för att komma dit. Pappa Åke hade huvudansvar för förrådet, berättar Katarina, det kan ha varit förman han var, hon vet inte säkert. Det var spännande att vara där som barn, även om hon inte riktigt förstod vad han gjorde. ”Alltså… det kom in folk och hämtade saker, och han skrev en sån här rekvisition på att folk skulle ha saker och så. Och han satt vid sitt skrivbord.”
Ett annat exempel på pappans arbetsuppgifter är att han stansade ut metallbrickor med hjälp av ”nån apparat”. Brickorna skulle sen sättas fast på maskiner och annat, det stod på dem vad det var.
På en bild syns farfar Einar på jobbet vid en svarv, med pipa i munnen – det hade nog inte gått för sig idag, konstaterar Katarina med ett skratt.
På ett annat foto är både farmor, farfar, mamma och pappa med, det är från ”Verkstadsklubben” står det på baksidan. Katarina tror inte att det var någon facklig förening, snarare att det hade med idrott att göra. Hemma hos föräldrarna stod ett prisskåp med alla troféer pappan vunnit, många från tävlingar i Holmens olika klubbar. Både Katarinas pappa och mamma var aktiva i Holmens idrottsföreningar:
”Det hade ju Holmen jättemånga. Pappa spelade i Holmens klubb när det gällde bowling och tennis, och det gjorde mamma också. Så de hade det gemensamt.”
Katarina kommer också ihåg matsalen från sina besök på pappans arbete:
”Eller där de åt. För han hade sin mat i en sån här metallåda som han skulle värma. Så han ställde den i ett värmeskåp varje gång han kom på morgonen. Och så stod den där ända till han skulle äta lunch då. För då var det lagom varmt.”
Det fanns också en speciell grön färg, som Katarina kallar ”Holmengrönt”. Hon tycker den är lite svår att beskriva, men säger med ett skratt att ”allt i vårat garage var också Holmengrönt – det är ungefär som om man har jobbat på Televerket du vet, då är allting orange”.
Katarina tror att både farfar och pappa trivdes på jobbet. Det var ett stadigt arbete, och de var väldigt plikttrogna. Hon minns en gång när det hade kommit ”hysteriskt mycket snö” och vägarna inte var farbara, då tog pappa Åke skidorna till jobbet, från Lindö där de bodde in till Strykjärnet.
1982: Esselte Pac flyttar ut
1982 flyttar Esselte Pac sin produktion från Strykjärnet. Några av maskinerna säljs till Lönneberga påsfabrik. Vissa av de anställda arbetar vidare inom Esselte Pac men på kuvertfabriken i Ingelstaområdet.
Rauli Haikonen minns:
”Det tog väl ett år, att avveckla det där, men 1983 var det tomt. Jag kommer ihåg, det var vårkanten -83, jag kom och skulle hämta något där, och det var precis tomt alltså. Det var lite konstigt vet du, när allt hade försvunnit. Det var en här som sopade något, men inga mer.”
1980-tal: Vad händer nu?
Många fabriker i Norrköpings industriområde står nu tomma och det pågår en debatt om byggnaderna bör rivas eller bevaras. Bildens baksidetext berättar att den är tagen vid en stadsförnyelsekonferens i Norrköping 4 juni 1981. Mannen i ljus kostym i mitten av bilden är troligen Karl-Erik Wernersson. Wernersson valdes in i kommunfullmäktige 1970 och satt kvar till 1988, bland annat som ordförande i kommunstyrelsen, just vid den tiden då diskussionerna om industrilandskapets vara eller icke vara pågick.
1983 köper Norrköpings kommun Strykjärnet.
Så småningom börjar idéerna om ett museum i Strykjärnet ta form…
1980-tal: Strykjärnet väljer Arbetets museum
Idén att starta ett ”Arbetets museum” hade väckts redan i mitten av 1970-talet. Den kom bland annat från folkrörelser och fackföreningar, och från personer som intresserade sig för arbetar- och industrihistoria – en rörelse som låg i tiden då.
Vid ett seminarium konstaterades ”lämpligheten av att placera detta i Norrköpings unika industrilandskap”, som det står i en skrift om museets tillkomst. Och vilken byggnad kunde vara bättre lämpad än Strykjärnet?
”Huset valde museet”, säger museipersonal än idag.
1983 bildades en stiftelse med uppgiften ”att dokumentera och levandegöra arbetet och dess historia”. En viktig person i processen var Erik Hofrén, som hade lång erfarenhet inom museibranschen, många idéer och ett stort kontaktnät. Han var pådrivande för det nya museet och blev så småningom dess första chef.
1984: Lasse bygger utställning
I samband med Arbetets museums insamling Minnen kring Strykjärnet så har intervjuer gjorts med en del av de som var anställda på museet under dess första tid.
En av dem är Lasse Bergwall. Han blev tillfrågad om att vara med i arbetsgruppen för det nya museet år 1984, då det skulle öppnas en tillfällig utställning i Strykjärnet. Man ville ”visa att museet var på gång” – att det fanns planer för huset. Den tillfälliga utställningen låg i bottenvåningen i den annars tomma byggnaden. Fyra-fem dagar fick han höra att det skulle ta. ”Men det tog sex veckor, och jag blev kvar.”
Lasse blev kvar på museet till början av 00-talet, och jobbade bland annat som utställningsproducent.
Arbetsgruppen som Lasse var med i från början hade sitt kontor i Strykbrädan, huset intill Strykjärnet. Där fanns det både konferenslokal och verkstad. Det var då namnet Strykbrädan kom till, säger en av de intervjuade.
Läs mer av Lasses minnen från 1980- och 90-talet här:
Lasses berättelse
Sedan början av 2000-talet arbetar Lasse Bergwall på universitetet i Linköping och lär ut kultur- och mediegestaltning. Men innan dess var han anställd på Arbetets museum, dit han kom 1984. Då hyrde museet ett litet kontor ovanför Norrköpings Stadsmuseum, där tre personer satt och gjorde upp planer. Lasse är född i Norrköping, och var i 25-årsåldern när han kom med i förberedelserna.
”Jag hade ju träffat den här Anders, så jag frågade honom om inte han hade nåt jobb till mig. ’Naej inte nu’. Men sen en dag så sa han, ’Vi har bestämt att vi ska visa en utställning i Strykjärnet, och vi skulle behöva ha hjälp med att montera upp det vi ska ta hit’. ’Jag ställer upp’ sa jag, och frågade ’Hur lång tid tar det här då, tror du’. ’Fyra-fem dar’ sa han. Men det tog sex veckor, och jag blev kvar.”
När den första utställningen väl var på plats i december 1984 så skulle den ju hållas öppen också – någon måste vara där och vakta den, och på så vis fick Lasse fortsatt jobb. Utställningen visades på bottenvåningen i Strykjärnet, de hade ett litet kontor bredvid hissarna och ”det fanns väl nån toalett”. Det var kallt inomhus där på vintern, runt 15 grader bara. I resten av huset var det helt tomt.
Men det skulle inte förbli så. Från kontoret ovanför Stadsmuseet flyttade den lilla arbetsgruppen till en lokal i Strykbrädan – huset intill Strykjärnet. Där fortsatte planeringen av Arbetets museum, och arbetsgruppen fylldes på vartefter. Erik Hofrén hette chefen, han var en erfaren museiman och hade varit drivande i att museet skulle bli till.
Lasse berättar vidare om förberedelserna för utställningen 1984. Han hade tagit hjälp av en tekniker från Stadsmuseet och då i början fanns det ingen utrustning i huset. Det var flera utställningar som skulle upp på samma gång, och på invigningsdagen gällde det att allt klaffade.
”Det var ganska mycket strul med tekniken och då gick strömmen. Vad gör man när strömmen går? Jamen man försöker leta reda på var proppen är, och jag hittade ju den och lyckades på nåt sätt ordna det. Jag vet inte än idag hur det gick till, men det var inget vanligt proppskåp om jag säger så.”
Redan från museets invigning 1991 var en våning i huset vikt åt dokumentärfoto. Lasse fick jobba med flera kända och duktiga fotografer. Han nämner den första fotoutställningen, ”World of Work” med bilder från dokumentärfotografins historia. ”Alla de här stora – det var en jättehäftig utställning att göra”.
Lasse arbetade med allt möjligt till en början, bland annat ekonomi och konferenser, men så småningom fick han rollen som utställningstekniker och därefter utställningsproducent. ”Det var väldigt mycket pionjäranda, vi fick ju prova oss fram helt enkelt, och se hur det landade. Jag tyckte det var kul och spännande, och nytt framför allt”. Han fick många erfarenheter som han har nytta av i sitt nuvarande arbete.
Han är glad att ha fått uppleva Strykjärnet när det var helt tomt, och ha fått vara med genom om hela förvandlingen ”från ett skal till ett färdigt museum”.
1985: Strykjärnet tas omhand
”Byggnadens konstruktion, med stora öppna salar och ett generöst ljusinsläpp, gjorde att man redan på idéstadiet insåg att Strykjärnet hade goda förutsättningar att bli ett funktionellt och vackert museum.”
Mikael Parr, stiftelsens projektledare för ombyggnaden av huset, ur informationstext november 1991.
Men först behövde Strykjärnet rustas upp. 1985 genomförde kommunen en utvändig renovering. Fasaden putsades, lagades och målades, yttertaket lades om och alla fönster renoverades.
1989: Planering i Strykbrädan
En av de som var med i museets början var Ann Follin, som också har blivit intervjuad. Hon började som utställningsproducent och blev så småningom biträdande museidirektör. Så här berättar hon om hur det var när hon började:
”Då satt vi i Strykbrädan. Och det här var ju ett stängt område, här fick man inte komma in. Det var taggtråd och när man gick på kvällen så låste man grinden, det var ruffigt och det var mörkt och lite farligt sådär. Och Strömmen, det var så starkt ljud så man kunde inte prata i telefon ibland, när de drog på. Och sen var det hela den perioden när man torrlade Strömmen också, det var under de här åren. Då luktade det istället lite muggigt sådär.”
Det pågick en intensiv planering för museets verksamhet.
”Hela första åren så var det som en slags blandning av en tankesmedja och en jättestor idéworkshop. Det var idéer som föll och som inte höll och det var, ja, viljor och hur skulle resurserna fördelas.”
Men innan museet kunde öppna skulle Strykjärnet också renoveras invändigt.
1990: Äggmacka och Porter
När den stora ombyggnaden av Strykjärnet drog igång i november 1990 ordnade Arbetets museum ett event för att fira första spadtaget. Då serverades äggmacka och Porter, minns Ann, som ordnat det hela. ”Detaljerna var viktiga”, säger hon. ”Porterflaskor är snygga, och äggmacka är gott”.
Arkitekten som fått uppdraget att rita om industribyggnaden till ett museum hette Ove Hidemark. Han var en känd arkitekt med erfarenhet från flera tidigare ombyggnationer av äldre kulturbyggnader.
1990: För många besök på taket…
Mikael Parr kom tidigt med i planeringsgruppen för det nya museet, och fick uppdraget att projektleda ombyggnaden av huset. Han berättar att en av arkitekten Ove Hidemarks grundtankar var att de moderna tilläggen i huset skulle synas tydligt.
”Även om du inte var direkt kunnig i arkitektur så skulle du ändå se att det var nya tillägg i byggnaden. Som rundeln med toaletterna till exempel. Eller det nya trapphuset.”
En sak han minns är att taket läckte in. ”Det berodde ju på att vi tog upp alla grupper på taket. Hur vågade vi göra det, det är konstigt. Så det blev ju söndertrampat”
Taket togs om hand under renoveringen, liksom allt annat. Totalt arbetade 50-60 personer under ett års tid. Mikael berättar också att de passade på att täta byggnaden då strömmen utanför under en period var torrlagd. Att den var det hade att göra med att Holmen byggde ett nytt vattenkraftverk i Norrköping vid samma tid.
Läs om en tur genom Strykjärnet med Mikael:
På rundtur med Mikael
Mikael Parr var stiftelsens projektledare när Strykjärnet byggdes om till att bli Arbetets museum 1991. Senare arbetade han som utställningschef och biträdande museidirektör. 2023 intervjuas Mikael om sin tid på museet och en del av intervjun sker under en rundtur uppifrån och ner i huset.
På plan 7: Här uppe är fönstren övertäckta, det skedde nog redan i samband med den stora fotoutställningen World of Work, i museets början, tror Mikael. Lamporna i taket ska påminna om gamla industrilampor, de köptes från Frankrike. Detta är den enda våningen utan betongpelare, istället är det träpelare som håller upp taket. Ventilationsrören i mitten av rummet är skorstenar från varje våningsplan som leder ut luft. Det fanns en miljömässig idé bakom det systemet, säger Mikael.
På plan 6: Här har golvnivån höjts för att alla ledningar till köket skulle dras därunder, och för att de sittande restauranggästerna skulle kunna titta ut genom fönstren. Färgerna på husets väggar, och linjen som löper längs med och bryter av, är inspirerade av tidigare färgsättning, berättar Mikael.
I trapphuset: Mellan två våningsplan finns en toalett som sparats i original. Den hålls just nu stängd eftersom duvor tog sig in genom fönstret, men förhoppningsvis kan den öppnas igen.
På plan 5: Detta är det enda våningsplanet där de inte la in trägolv vid renoveringen utan lät det vara betong, så som alla golv i huset var från början. Mikael pratar om den gamla spiraltrappan som låg längre fram i ”fören”. Den var smal och räckte inte till för publik verksamhet, alltså fick den bytas ut. Intill hissen finns en låst dörr som leder till ett slags förråd. Det var troligen kontor en gång i tiden.
På plan 4: Här är personalutrymmen, bibliotek och arkiv nuförtiden. I det ena arkivutrymmet låg en radiostudio på 1990-talet berättar Mikael. Det fanns en idé om att museet skulle producera sändningar med samtal och annat – ungefär som dagens poddar – men det blev aldrig så. Men det var en bra plats för personalens rockband att öva…
I hissen och ”Suckarnas gång”: Mikael kommenterar att den gamla hissen är från 1917, och den nyare från 1952. Från början fanns det bara en hiss i huset till allt material. När de stora maskinerna skulle fraktas in och ut var de isärplockade i delar. I den äldsta hissen finns en knapp till plan -4. Därifrån leder en gång över till huset intill, där det fanns omklädningsrum under industriepoken. Genom gången gick personalen till och från arbetet, den kallades ”Suckarnas gång”. Den är stängd för besökare, men därinne finns fortfarande vissa spår från äldre tider, bland annat informationsskåp på väggen.
På plan 3: Här ligger verkstad och ateljé, som arkitekten för ombyggnaden först tänkt placera i källaren, men som chefen för museet bestämt skulle ligga högre upp och ha glasrutor så att besökare i Arbetets museum kan se att ”arbete pågår”. I taket ovanför EWK-utställningen går det att se hur olja lämnat spår. Oljan rann från maskinerna på våningen ovanför, ner på golvet och genom taket som är ganska tunt. Mikael tror att de försökte täcka över det vid renoveringen men det slog igenom ändå.
I källaren: Mikael pekar ut skårorna som löper i golvet, gjorda för att samla ihop fukt. När huset var textilindustri sprutades det in ånga i lokalerna för att hålla garn och tyg tillräckligt fuktigt. På alla våningsplan finns springor i fönsternischerna som ledde ner fukten till källaren via rör i väggarna.
Här finns också utrymmet där det byggdes skyddsrum år 1939. På ritningen syns hur många personer det skulle vara i varje rum och var sängar skulle stå. ”Här hade de ett ganska bra skyddsrum för det är mycket betong ovanpå”, konstaterar Mikael. Evakueringsluckan högt upp på väggen syns fortfarande utifrån, fast nu går det ut några rör genom den.
Fönstren i källaren är nästan i nivå med strömmens vatten. Väggarna tätades i samband med renoveringen av huset, men det var inte mycket fukt som kommit in tidigare. Mikael tycker det är ”rätt fantastiskt” att de lyckades bygga så tätt på 1910-talet.
I källaren drevs under 1990-talet mötesplatsen ”Laxholmskällaren”, med enkel servering och programpunkter av olika slag. Mikael visar var den långa bardisken stod. Han tror att den första museiutställningen i källaren var en installation av konstnären Gunilla Bandolin. ”Med en jättestor hög med potatis”.
1991: Ombyggnaden dokumenteras
”Först kommer rivarna, sedan betongkillarna som måste hinna knacka ner gammal puts och laga, innan sanerarna med sin högtryckstvätt drar in för att spruta bort lös färg, så att målarna sedan i sin tur kan ’patenta’, det vill säga spruta grundfärg… vi jagar alla varandra lite grann här i kåken.”
Det är Christer Olsson, platschef under ombyggnaden av Strykjärnet som beskriver hur renoveringsarbetet kunde gå till. Det gör han för Gunnel Andersdotter som är etnolog och har i uppdrag att dokumentera ombyggnaden år 1991. I skriften ”Att omvandla Strykjärnet till Arbetets museum” kan man läsa hennes reflektioner och kommentarer från de som utförde arbetet.
Christer Olsson hade ju sett huset utifrån tidigare, men blev förvånad när han kom in, att det var en så ”smäcker byggnad”, som han säger. ”Den är finlemmad på något sätt.”
1990-1991: Arbete pågår överallt…
Medan ombyggnaden pågick i Strykjärnet byggdes det även för fullt i Strykbrädan, där Arbetets museums personal jobbade med att få utställningar färdiga. Renoveringen avslutades under hösten 1991 och i december var det bestämt att museet skulle öppna. Lasse, som var en i museets projektgrupp, säger med ett skratt när han intervjuas:
”Vi hade, om jag minns rätt, åtta veckor på oss från att det var klart här i Strykjärnet, till att flytta över alla grejer och bygga upp alla utställningar. Jag tror att jag hade 260 övertidstimmar efter det.”
Fackförbundet LO och Kooperativa Förbundet, KF, köpte Strykjärnet av Norrköpings kommun den 1 januari 1990. De hyr ut lokalerna till Arbetets museum.
28 april 1991 byggnadsminnesförklarades Strykjärnets exteriör.
1991: Invigning av Arbetets museum
Den 14 december 1991 var det dags att slå upp portarna till Arbetets museum. Det firades förstås med en invigningsceremoni. Den tidigare textilindustriarbetaren Astrid Sjöborg klippte band. Många höll tal. Det var musik, dikt, dans, rundvisning i museet och festligheter.
Personalen hade jobbat intensivt med förberedelser, fem utställningar stod klara i huset – en av dem var berättelsen om Alva Carlsson som går att se än idag.
Inte heller blev tempot så mycket lugnare efter öppningen. Då fanns det ju förväntningar på programverksamhet, allt skulle klaffa med besökare och finansieringen av museets verksamheter krävde kontinuerligt arbete.
De som intervjuas om den första tiden på museet säger alla att de nog jobbade för mycket under en period, men att det var en väldigt rolig och spännande tid att få vara med om.
1990-tal: Före detta rullerska på besök
Det var ju inte bara ett nytt museum att visa upp, det var ju också ett helt nyrenoverat Strykjärn som öppnades för allmänheten för första gången. Många norrköpingsbor har en speciell relation till byggnaden. Extra speciellt är det kanske för dem som jobbade där när huset hade ett helt annat innehåll än idag. Stina, som var rullerska mellan 1942 och 1944, säger så här i en intervju från 2007:
”När en ser huset från Kungsgatan så är det sig likt. Då brukar jag säga ’på tredje våningen har jag jobbat’. Min syster flyttade hit 1989. Efter det sa vi att vi skulle gå och titta på museet, hon ville se var jag hade jobbat.”
Stina tycker att de gjort om för mycket i huset. Så små lokaler som det är nu var det inte när hon jobbade. Då var det stora lokaler, ”som gymnastiksalar”.
1990-tal: Att skildra arbete
På museet jobbade personalen på olika sätt med att tolka museets uppdrag och ta vara på Strykjärnets alldeles speciella möjligheter.
En av de som anställdes för uppdraget var Eva Persson, en erfaren och konstnärligt inspirerad museiproducent, som satte sin prägel på museets utställningsarbete. Hon skriver år 1989 i en idéskiss till utställningsverksamheten:
”Strykjärnets salar är sådana upplevelserum i sig, att de tål visas upp halvfyllda, med plats för musikband, balettgolv och ’gör-det-själv’-verkstäder i anslutning till mindre utställningar av experimentkaraktär.”
Från utställningen Sjätte sinnet, producerad av Eva Persson 1991. På bilden stornästa varelser i delen om luktsinnet. Foto: Anders Kratz
Att skildra arbete i olika former var den gemensamma nämnaren för allt museets arbete. Ann Follin, som var med från början, säger:
”Vi vidgade ju begreppet arbete, från inte bara en typ av arbete – också det obetalda arbetet, omsorg, vård, det dolda kvinnoarbetet, de dolda historierna, mödraskapet.”
”Museet som händer”
”När nu Arbetets museum flyttar in i Strykjärnet, som har lika många sidor och lika många plan som veckans dagar (och tusen gånger fler kvadratmetrar) ökar möjligheterna mångfalt att gestalta och debattera dagens arbetsliv också i ett vidare, internationellt perspektiv. Arbetets museum hoppas på och arbetar för att många överraskande möten ska äga rum i Strykjärnet.”
Den dåvarande museichefen Erik Hofrén formulerar några av ambitionerna i en informationsskrift om museet från november 1991
1990-tal: Laxholmskällaren
Något år in på 1990-talet startade museet ett slags kulturhusverksamhet i Strykjärnets källare, under namnet Laxholmskällaren. Ann Follin berättar:
”Ja, vi etablerade ett koncept att förena bra kulturutbud, mat och museet. Det skulle ha en låg prislapp. Det var väldigt experimentellt allting – allt blev inte en succé kan jag säga. Vi hade i stort sett sponsorer för varje kväll, eller samarbetspartners. Och, jag skulle tro att det kostade 140 kronor per kväll, inklusive mat. Vi var ju jätteslimmade, så om jag jobbade den kvällen så sålde jag biljetter, tog emot artisten, presenterade på scenen och hjälpte till att duka av. Jag gjorde allt, förutom att man hade planerat då och jobbat med hela pressbiten och… Sen var vi olika personer som turades om, man hade sina kvällar. Och det blev ju en dundersuccé.”
1990-tal: ”Hårda tider”
”Hårda tider” var namnet på Arbetets museums rockorkester, som höll i gång under 1990-talet. Det var Lasse Bergwall som tog initiativet och som skrev text och musik till bandets låtar. Så här berättar han:
”Alltså hur det började… Det var ju några som spelade här. Och då var det väl nån kulturnatt tror jag, där vi bestämde oss för att spela.”
För att få vara med skulle man antingen kunna spela eller vara trevlig, konstaterar Lasse med ett skratt, och berättar vidare:
”Vi var med i nån sån här korprocktävling. Det var ju några deltävlingar och det var väldigt olika arbetsplatser som hade band. Jag tycker det var en ganska kul idé. Sen så gick vi till final, och vann. Och vinsten var en liveinspelning på TV4:s lokalprogram. Då spelade vi tre låtar, tror jag. Live, i TV. Så det finns ju inspelat…”
1990-tal: Datorernas intåg
Precis som Holmens textilindustri i mitten av 1900-talet skaffade nya maskiner för att effektivisera produktionen tog Arbetets museum, liksom många arbetsplatser under 1990-talet, till sig de nya datamaskinerna. Men det var inte så lätt i början att veta hur många som kunde behövas…
”Det fanns ju inte webb, alltså internet fanns ju inte. Vi började skissa på, hur många datorer skulle vi ha, gjorde nåt scenario över hur saker skulle vara uppkopplade, kassasystem med mera. Och alla sa, ’jamen det är helt orealistiskt att vi ska ha så mycket datorer’. Och sen gick jag en kurs på Telemuseum, där jag byggde, html-hackade, vår första webbsida.”
Citat ur intervju med Ann Follin, 2023.
1990-tal: Unik butik och konferenser i mängder
En som redan hade lite koll på datorer var Agneta Ankarby, som anställdes av Arbetets museum som ansvarig för reception och butik. Det var strax innan museet invigdes 1991. Vi intervjuar henne i maj 2024. Hon var kvar som anställd på Arbetets museum till 2009 och arbetade de sista åren som värd i huset. Då rörde hon sig bland besökarna, guidade och svarade på frågor.
Men hon började alltså när allt var nytt, och kunde tillsammans med kollegan Sven Andersson bygga upp ett sortiment i butiken där det mesta hade koppling till arbete.
Utöver ansvaret för reception och butik arbetade Agneta även med konferensverksamheten, som var en viktig inkomstkälla för museet under de första åren. Hon uppskattade variationen i arbetsuppgifter.
”Jag vet inte om jag hade nån titel men jag hade ju ansvar för hela receptionen, med butiken då. Och sen var det även all konferensverksamhet. Och sen… ja, jag kunde lite datorer och sånt där också. Det var ju de som inte hade sett en dator… ”
Citat ur intervju med Agneta Ankarby, 2024.
Så här såg lokalen ut år 2020. Foto: Peter Holgersson AB
Agnetas berättelse
Agneta Ankarby började som ansvarig för butik och reception år 1991, när Arbetets museum precis skulle öppna.
Tillsammans med kollegan Sven Andersson, som var intresserad av design, byggde Agneta upp butikens sortiment. Hon själv var väldigt intresserad av arbete överhuvudtaget, och de bestämde att så långt det var möjligt skulle varje vara ha någon anknytning till arbete.
”Det gjorde att vi var lite speciella i vår butik”, säger Agneta. De åkte på inköpsresor och mässor, och det hände att de såg nyheter presenteras som de redan hade köpt in till museibutiken. ”Vi skrattade åt det många gånger, och varje gång så sa vi, ’Här du, det är bra jobbat!’”. De fick också bekräftelse när de hörde besökare i butiken säga till varandra att ”det är så roligt, här hittar vi saker som ingen annan i stan har”.
Då låg receptionen mycket närmare husets entré än idag och butiken var mindre. Agnetas många olika arbetsuppgifter innebar att hon rörde sig i hela huset – ibland höll hon i visningar också. Hon uppskattade variationen, det blev aldrig enahanda. Så småningom kom det fler anställda och någon annan tog över administrationen kring konferenserna. Men i början kunde det bli många sena kvällar. Agneta berättar:
”För att få lite – inom citationstecken – lugn och ro så var jag tvungen att sitta uppe på kontoret. För telefonerna ringde, då tog jag samtalet och så gjorde jag noteringar: de ville ha lunch, de ville ha kaffe, de ville ha hotell – allt vad de ville ha skulle jag ordna och skriva orderbekräftelse på. Så jag satt kvar här på kvällarna ibland och bara skrev och skrev och skrev.”
När konferensgästerna sen lämnat byggnaden för kvällen skulle huset släckas ner och larmas. Då blev det också sena kvällar:
”Jag stängde och larmade och allting. Och då var det inte så mycket folk så det kunde vara mörkt och svart när man gick hem på natten. Jag var inte mörkrädd av mig, men det hände ju saker… En gång till exempel, uppe i Folksamsalen, längst upp. Då hade jag låst och så var jag uppe och skulle hämta en flagga, och tyckte att ’jag behöver inte tända för jag hittar ju här i mörkret’. Då hör jag nån som kommer! Då klappade hjärtat… Men det var en man som var lite sen, han hade fastnat i Alvautställningen, så det var inga problem.”
Arbetet i receptionen innebar förstås många möten med människor. Agneta berättar att det fanns en stolthet över att muséet hade fri entré från start, det var inte så vanligt på den tiden. I början kom det många nyfikna besökare för att se det nya museet.
”Det var väldigt mycket omtalat och spritt, många kände till Arbetets museum, det var nåt speciellt. Det var inte riktigt som ett annat museum, utan våra utställningar var ju också speciella. Det gjorde att folk drogs hit. Och så ligger det ju så fantastiskt vackert.”
Agneta kan konstatera att det var en rolig tid:
”Det var det vet du. Och jag menar just den här friheten att… det fanns inga bestämda regler egentligen för nånting. Utan man fick göra så gott man kunde.”
1991 – idag: Från Lax och strömming till Vy
Restaurangen på sjätte våningsplanet har funnits i huset sedan det byggdes om, men den har bytt namn under åren. Från början hette den ”Lax och strömming”. Bakgrunden till namnet beskrivs i en informationstext om museet från 1991:
”Namnet kommer efter den lax som en gång var så talrik att den gav ön där Strykjärnet står sitt namn – Laxholmen. Strömmingen från Bråviken var förr en rätt som stod på var mans bord.”
Men när krögaren som drev restaurangen gick i konkurs i mitten på 1990-talet så visade det sig att Arbetets museum inte hade registrerat restaurangnamnet hos Patent och registreringsverket. ”Så då rök namnet också. Det var en riktig miss.” säger Mikael Parr som berättar om saken vid en intervju 2023.
Olika namn, krögare och många restauranganställda har passerat sedan dess. Det senaste är ”Vy” – vilket ju också är ett passande namn för en restaurang på sjätte våningen i Strykjärnet.
Foto: Peter Holgersson AB
2015: Känslan i huset
En student vid Linköpings universitet, Elin Svensson, intervjuar personal på Arbetets museum inför en uppsats om ”Arbetets museum som plats och arbetsplats”.
Personalen pratar bland annat om hur det är att jobba i museibranschen och vad som gör att så många trivs på Arbetets museum. Det handlar främst om arbetets innehåll och organisation, men också om miljön i Strykjärnet:
”Jag tycker det är fantastiskt för det andas ju fortfarande fabrik i huset och det är ju det som gör det så läckert att vara just i det här huset”
Personal intervjuad i ”Arbetets museum som plats och arbetsplats” (2015)
Skribenten kan också konstatera att det även idag arbetar fler kvinnor än män i huset.
2017: Strykjärnet fyller 100 år!
Hela Norrköping involverades i Strykjärnets hundraårsjubileum. Berättelser därifrån finns dokumenterade i media av alla möjliga slag. Om du vill få dina minnen av Strykjärnet sparade i Arbetets museum arkiv – och kanske i denna tidslinje – hör av dig till museet!
2023: Strykjärnet blir frimärke
Som en av sex historiska byggnader i frimärksutgåvan ”Sverige under 500 år” finns Strykjärnet nu som frimärke! Många berättelser ryms i det lilla märket…
Upptäck alla utställningar på arbetets museum
Vi samlar inte på föremål, utan på minnen och historier från arbetslivet. Människors berättelser är hjärtat i våra utställningar.
