Jag tillhör den stora skaran av bögar som inte vågade komma ut när vi var unga. Hamnade in i äktenskap och fick barn. Och sedan när jag insåg att det här var inte rätt så blev det en stor kamp. Livet var inte roligt. Frågan var, skulle man våga ta kontakt med bögar – men i så fall hur och var?

Men så skulle min fru ta med barnen och åka bort en helg till sin bästa väninna, tio mil bort. Jag skulle vara ensam hemma, vi hade får och de måste ju ha vatten och hö. Så de ger sig iväg, jag kastar mig på telefon och får reda på att RFSL skulle ha fest den här kvällen inne i stan. Jag tvekar, resonerar med mig. Bestämmer mig för NEJ, tre sekunder senare för JA, sedan fortsätter den cirkusen i timmar.

Men resultatet blev ett ja, så jag tog bilen, parkerade tre kvarter bort från lokalen, går runt kvarteret tre gånger. Så ringer jag på klockan och tack och lov blir jag insläppt på en gång – för tänk vad skulle ha kunnat hända med min enorma hjärtklappning om jag inte hade kommit in på en gång.

Jag träffade Anders där. Han hade gått i en parallellklass till mig. Han var öppen bög, styrelsemedlem i RFSL och hade ingen pojkvän, så naturligtvis blev följden att jag följde med honom hem. Och på morgonen kom han med hem för att hjälpa till med fåren.

Efter den helgen började jag att ”jobba över” en kväll i veckan, jag skyllde på en forskningsuppgift. Men det som utforskades var Anders, på alla de sätt. Jag var lycklig och det märkte ju min fru och frågade varför. Nu var goda råd dyra, men jag berättade en liten del av sanningen, att jag fått kontakt med en skolkamrat som gav mig goda råd i skrivandet. Hon tyckte att det kunde vara kul att träffa honom.

Ja ok, Anders bjöd hem hela familjen till sig en lördag eftermiddag. Och då kommer han och min fru på att de bägge två gillar folkdans, vilket jag inte gör. De bestämde att de skulle gå på kurs tillsammans. Det utvecklade sig dithän att jag nattade ungarna och sedan så gjorde jag te och macka åt dansörerna när de kom hem.

På byn kom ju snacket igång om att hon hade fått en karl bredvid. Åh så lämpligt det där var för mig, för vad hade hänt om folk hade vetat att den som de trodde var min buksvåger i verkligheten var min älskare och inte hennes. Det var bara en till visste om hur det låg till, han som var kursledare för folkdanslaget och också satt med i RFSL:s styrelse.

Hur det gick? Ja, en skilsmässa, jag presenterades för Anders mamma och så en morgon hittades Anders död, i hjärtinfarkt… Och så stod jag där ensam igen.

Jag har aldrig varit kär i en kille, det har aldrig funnits liksom. Det har bara varit för att man måste. För jag visste ju inte någonting så att säga om det hela…

Jag blev kär när jag började jobba, när jag var 16–17. Hon var äldre, bra mycket äldre än mig, och henne var jag så förälskad i. Hon hade någon karl som kom lite då och då, och jag var så svartsjuk på denna karl. Jag fattade inte vad det handlade om då. Men det konstigaste var att ett av biträdena där, hon fattade vad det handlade om. Jag visste inte, homosexualitet vad var det för någonting? Men då berättade hon det för mig. Och då hade det kommit ut i tidningarna från New York att det fanns sprutor mot homosexualitet. Den artikeln visade hon mig. Jag tänkte; vadå, är man sjuk eller vad handlar det om?

Jag fortsatte väl att vara förälskad i tjejer så där, platoniskt… Så man förlorade hela tonårstiden. När jag var kanske 18–19 då började jag ge upp för då trodde jag att liksom, vad är det för fel på mig? Är det bara jag? Var ska jag ta vägen? Jag låg bara deppad och spelade begravningsmusik, jag hade ingen lust att leva. Då såg jag i Aftonbladet, då var jag alltså 20 år, att det var en tjej som frågade. Hon beskrev precis som jag kände och undrade vart hon skulle vända sig. Hon fick ett så bra himla svar, att hon skulle ta kontakt med RFSL. Det där klippte jag ut: Gud det här måste jag också göra! Så jag satt och skrev ett brev och la i ett kuvert, och det där kuvertet låg i min byrålåda i en vecka. Jag tänkte, nej jag vågar inte skicka det. Men så tänkte jag att jag måste ju ta mod till mig, så jag slängde det på brevlådan. Men jag hade kunnat riva upp hela brevlådan. Efteråt tänkte jag; Nej, nej, nej, jag har lämnat ut mig helt!

Men sedan ringde de faktiskt mig och vi bestämde en tid, så jag gick dit och besökte två äldre kvinnor som tog emot mig. Det kändes som att, åh det var precis som att någonting hade lossnat. Jag var så lycklig när jag gick därifrån! Men på jobben, det var ju det jobbigaste. Just det här när man kom efter helgerna: Vad har ni gjort då? Ja, jag och min kille… Man var inne i en lögnperiod som jag inte ens vill tänka på. Sedan kom man aldrig ihåg vad fasiken man hade sagt heller.

Nej, jag kan säga att när jag var 40, då var jag helt öppen. Helt! Då hade jag kommit till den slutpunkten, nej jag kommer aldrig mer förneka. Jag säger det till många, jag är jätteglad – jag skulle inte ha velat ha levt hetero. Jag har haft ett så bra liv, det här andra har man förträngt liksom.

Som namn har Angelica funnits sedan strax efter att jag kom ut, för då upptäckte jag att man ska heta saker. Så jag lade mig till med ett förnamn och ett efternamn. Men att jag var transperson, det har jag vetat sen jag var sådär tio år. Det var ju jättekonstigt, jag var övertygad om att jag var galen och resten av världen var normal. Och jag visste med detsamma att så här får man inte vara och det här är skamligt så det får man inte berätta får någon.

Det var väldigt jobbigt förstås, och det är det fortfarande. Det fanns ju inga kunskapskällor då, jag hade inget ord att sätta på det. Och även om jag hade haft det så hade det inte stått i Nordisk Familjebok. Och det fanns inget nät att gå in på och över huvudtaget ingen att prata med.

Sedan träffade jag min hustru, vi hittade varandra tidigt. Hon var 13 och jag var 15. När jag var 16 berättade jag det här för henne. Medan min hustru levde så var det här en hemlighet mellan oss, det var liksom inte tänkbart… Det var vi båda överens om av sociala skäl, att det går inte. Men sedan när jag blev ensam orkade jag inte vara ensam med det här. Jag bor i Göteborg, men jag åkte till England för att komma ut. Man har så konstiga funderingar i början, tror att man är fokus för hela världens uppmärksamhet och intresse, att man gör skandal och så. Den bistra sanningen är att folk bryr sig ganska lite om sina medmänniskor så det är inte så stor fara. Men det vet man inte förrän i efterskott.

Det är en av orsakerna till att många är så gamla innan de kommer ut, i min generation och de som är lite yngre. Det är väldigt vanligt att man tänkt ett halvt liv innan man vågar. Det här är ju ingenting man gör för att provocera, utan det är ett behov man har. Får man inte vara den man är, då mår man väldigt dåligt. Det vet man.

Den som bäst har beskrivit det där hur det är med livet är Søren Kierkegaard som har sammanfattat det i en mening: ”Med livet är det sånn, det må leves framlänges men begripes baklänges.”

Jag levde ett heterosexuellt liv i vad jag trodde var en heterosexuell omgivning, hela tiden tills jag började på universitetet. I USA hette det fortfarande queer. Jag kommer ihåg att min mamma pratade med min syster om en av hennes vänner. Hon är queer, sa hon. Jag tror inte hon och alla andra riktigt visste vad det betydde.

Min första riktiga kontakt med lesbiska var i kvinnorörelsen i Stockholm i början av 70-talet. Vi hade olika grupper som kom på besök på sommaren, amerikanska feminister som ville få kontakt med feminister här. Men naturligtvis var de flesta av dem lesbiska. Även om vi inte gick på någon lesbisk klubb så såg vi att de dansade med varandra, och tänkte gud vilken befrielse, man kan göra så!

Men det började väldigt gradvis, och jag blev mer och mer intresserad. Och till slut ville jag gå med i RFSL, men man kunde inte riktigt komma in då utan rekommendation. Jag hade varit där med en annan bekant, en kvinna. Jag frågade: Hur vet de…? ”Ja, de frågar inte vem du ligger med precis, men vilka du känner kanske.” Jag kände några kvinnor i norska kvinnorörelsen och en sa att jag kunde komma med henne. Jag fick någon sorts papper som jag kunde visa upp, och på det sättet kom jag in i RFSL. Där hade det nyligen bildats en lesbisk grupp, Klubb Victoria. Namnet tog de från att drottning Victoria inte hade trott att det behövdes lagar mot kvinnliga homosexuella, för de fanns ju inte…

Så den gruppen var jag med i, men just det där ”party life” har jag aldrig varit ute på själv. Men Piperska Muren, där var vi mycket. Det var två dansgolv, det ena mer utsvävande än det andra. Det var det första stället jag gick ut på med Eva, det måste ha varit i början av 70-talet. Eva bodde i mitt lilla kollektiv ett tag. Vi förstod att vi var ett par när vi bestämde att vi ringer och säger om vi inte kommer hem till middag, istället för att ringa och säga, ska vi äta middag?

När jag berättade för min mamma, det var väldigt fegt av mig faktiskt. Jag hade varit där på besök och på vägen ut från flygplatsen på vägen hem började hon fråga om jag var ihop med Eva. Jag sa, Ja… Hennes reaktion var: Men du kanske ska vara ihop med män senare? Ja man vet ju aldrig, sa jag… Men hon accepterade oss snabbt, och snart var vi välkomna att besöka henne. Fast hon sa aldrig vad hon riktigt tänkte.

Ja nu, man tänker hundratals tjejer som kommer på en lesbisk fest under Prideveckan. Jag är lite avundsjuk, och tänker att de har sluppit en massa jobb. Vi tror fortfarande att vi öppnade vägen för dem.

När jag kom upp i skolåren då började jag känna, nej jag är nog inte riktigt som de andra killarna. Då drog jag mig istället från dem, och så blev det att jag blev kompis med alla tjejerna istället. Då blev man ju ”tjejtjusare”.

Det fanns ett ställe som hette Centralbadet, som på den tiden var uppdelat i herrbad och dambad. Jag och min brorsa gick dit vid något tillfälle, och då såg jag nakna karlar. För det var ju inga damer där, så de var nakna. Jag tyckte det var superfascinerande! Så vid något annat tillfälle när brorsan inte var med gick jag dit själv. Det måste ju vara någonting som hade drivit mig dit, för det var inte simningen det kan jag säga… Nej, jag förstod mer och mer att jag är faktiskt är intresserad av det där.

Något som jag måste berätta är väl också när mamma sa: Är du intresserad av pojkar? Och man sa, nej absolut inte hur kan mamma tro det. Till slut kände jag bara, jag orkar inte längre. Så vid ett tillfälle: Jo, det är jag! Då började hon undersöka möjligheter för om det gick att rätta till det här på något sätt, för hon tog ju det som en sjukdom. Det var ju klassat som en sjukdom också. När hon föreslog att jag skulle gå på terapi hos en psykiater tänkte jag, okej det ställer jag upp på för det kan inte skada mig. Och vi hade jättebra samtal. Sista gången skulle mamma vara med också, och då förklarade han för henne att hon skulle vara stolt och glad över att ha en sådan trygg son. Men mamma sa: Han var ung och radikal – det var ingen att gå till!

Efter en tid hade hon hittat någonstans att man kunde åka till Polen, där fanns det några saltgruvor. Och om man vistades nere i saltgruvorna skulle man nog kunna återfå det ”riktiga”… Men då sa jag, mamma nu räcker det här! Apropå det här med att kämpa förr i tiden, jag var ju aldrig med på några Pride-marscher eller sådant. Jag vågade inte, för jag visste ju att om det kom fram att jag som lärare var homosexuell, då hade jag fått sparken. Enda gången som jag gick i marscher det var World Aids Day. För att min Peter smittades -84 och dog inte förrän -92. Det fanns ju ingen bot då, alla visste att alla skulle dö.

Man samlades på World Aids Day på Sergels Torg, och så tändes det en marschall för varje avliden. År efter år blev den där trappan mer och mer full, till slut var det bara ett enda eldhav. Jag tror att folk fick upp ögonen för det där, och såg vilken förskräcklig sjukdom det var.

Mitt femtiotal var en tid med tydliga gränser. Mellan manligt och kvinnligt, mellan accepterande och ifrågasättande, mellan kärnfamilj och ja, vadå? Det fanns inte något uttalat alternativ till den homogena familjen. Kanske hemmadotter eller ungkarl. Men sedan var det stopp. Mamma, pappa, barn. För mig, som levde på Planeten idyll, var det en far som ror och en mor som är rar. Själv gick jag omkring med en jätterosett, stor som en propeller, i håret. Hemstickad, randig tröja, gjord på restgarner. Livstycke med strumpeband och ribbade strumpor. Mycket som kan ge anledning till klåda. 

Min tio år äldre bror bodde inte med mig på samma planet. Hans första år var fyllda av föräldrarnas dåliga ekonomi, pappas aftonskola och Hermodsbrev. Hans minns den svidande örfilen när han tappade bort lillasyster, han minns kampen för att duga i pappas ögon. Men han minns också den medlande mamman och tog redan då klivet över till hennes planhalva.

Hemmamammorna umgicks friskt

I början av femtiotalet blev Gubbängens förort färdig. Att bo i förort och ta tunnelbana in till stan blev en ny livsstil. Mamma, pappa, min bror och jag bodde i en trerumslägenhet på Cirkelvägen i Gubbängen. Jag var fem år, min bror femton. Han hade eget rum, skulle snart börja som lärling hos en rörmokare och tillhörde nästan de vuxnas värld. Jag var fortfarande i dadda-hink och spade-världen. Jag sov i föräldrarnas rum. I ett sängskåp som hux flux blev en helt annan möbel på dagarna. Mamma läste för mig på kvällen. Aldrig pappa. Hon läste Nalle Lufs eller Pelle Svanslös av Gösta Knutsson. Ibland skrattade hon så att jag knappt hörde vad hon läste. Ofta låg jag och väntade på att hon skulle skratta klart så att vi kunde gå vidare. Jag insåg inte det roliga i en björn utklädd till polis. Historien upprepade sig många år senare när jag läste för min egen dotter. Då hette boken ”Prostens barnbarn” av Eva Bexell.

Hemmamammorna umgicks friskt. Och från min utsikt på Planeten idyll fanns ingen isolering eller tristess. Mamma startade något som hon kallade ”Barnpromenad”. Hon och ett par granntanter gick runt i husen och satte upp lappar. Barn hämtades för promenad till lekparken. Ett par timmar senare lämnades de tillbaka och hemmafruarna hade gjort sig en liten inkomst.

Det fanns många kvinnor i min närhet, ändå var mina tidiga år präglade av manlig auktoritet, manlig makt. Papporna kom från stan till det dukade middagsbordet. Då började ”roliga timmen”. Den världsvana pappan hade alltid något spännande att berätta. Efter måltiden tände han sin pipa och vi bäddades in i ett dimmoln. Passiv rökning var ett helt okänt begrepp. Själva ätandet var inte något jag såg fram emot. Dill- och pepparrotskött var ganska svårforcerade rätter, som krävde mycket tuggande. Jag kämpade på och gömde de sista bitarna i kinderna, för att senare spotta ut dem på toaletten.

Kärnfamiljens symboler

Hemma blev det dukade bordet symbolen för samling och enhet. När mamma hade egna gäster serverades det oftast kaffe och kakor. Och bullar som skulle vara små och trevliga. Min uppgift blev att gå tvärs över gatan och hämta de små bullarna i det frysfack som vi hyrde där. Detta frysfack blev en liten revolution i vårt hem. Det var slut med konserverande och inläggningar. I stället fick mamma tid över nu, när det gick att planera och göra saker i förväg. Nyhetens behag, allt skulle frysas i små kartonger av vaxat hårdpapp. Oj, vad familjen var väl rustad. Kanske blev det den tiden som mamma Ester lade på tillverkning av ryamattor. Också små och trevliga. Det var ett väl brukat ord i vår familj, liten och trevlig. Motsatsen var stor och vulgär. Mamma sydde kaffedukar översållade av blommor i alla färger. Jag kan inte förstå hur hon kunde hålla dem helt fläckfria. Hemsytt, hemlagat, hembakat. Hushållet var en liten producerande enhet med mamma som både chef och utförare. Min bror och jag assisterade någon enstaka gång. Vi var bra på punktinsatser, men egentligen ganska lata. 

Pappa hade vänner som arbetade vid Gustavsbergs porslinsfabrik. Han fick handla porslin billigt och tidigt lärde jag mig vad ”andra sortering” betydde. Jag såg aldrig defekterna, bara härliga färger och roliga mönster. Krakel-Spektakel-liknande figurer på tavlor av Stig Lindberg, fat formade till gurkor och randiga tallrikar Spisa Ribb. På tallrikarna låg servettväskor med tygservetter i. Maten togs aldrig direkt från spisen, allt skulle läggas upp i karotter eller på fat.

Ny tid för moderna människor

I mitten av femtiotalet flyttade vi från Stockholm till Norrköping. Jag blev tonåringen som visste allt bäst – världsförbättraren som började sin karriär uppe på plats i talarstolen. Sakta gled jag över till planeten ansvar med egen lägenhet.

Jag var inte någon större stjärna på matlagning när jag flyttade hemifrån. Som tur var upptäckte jag att det fanns något som hette rökt kassler. Och burkpotatis och remouladsås på tub. Tillsammans blev det en måltid. Det gick också att skära kasslern i tärningar och blanda med grönsaker till en sallad. Det blev gästmenyn. Första gången jag skulle göra raggmunk hamnade stekpannan med innehåll på balkongen. Ilsket telefonsamtal till mamma som kom och gav privatlektioner. Lite sent kanske men jag hade nog inte varit så mottaglig innan. Nu var jag ju tvingad att laga mat för att överleva. Och dricka te för att kunna tänka. Filosofiska kvarten med bergis och marmelad.  

En fredad zon

Föräldrarna hade flyttat tillbaka till Stockholm och jag åkte ofta dit och hälsade på. Mamma och jag gick till Vitabergsparken och lyssnade på Carl Anton. Mamma tyckte att han var förtjusande trevlig och älskade hans texter. Hon tyckte att man skulle ta sikte på livets ljusa sidor. Inte gräva ner sig. Då tyckte jag att hon var världsfrånvänd. Nu märker jag allt mer att jag ger henne rätt. Det gäller att skaffa sig en egen fredad zon, där skönhet och roliga upplevelser får finnas. Förnöjsamhet tror jag kan vara rätt ord.

Mitt namn är Bill och jag växte upp på Bråddgatan 19 i Norrköping. När jag blev arton fick jag ett eget boende på samma gård, och där blev jag kvar tills jag gifte mig år 1969. Största delen av min barndom växte jag upp som ensambarn, men när jag var elva år fick jag en sladdsyster. Min far jobbade på Svalövs, som sysslade med utsäde. Men när verksamheten flyttades till Skänninge började han på Göta Lantmän i Norrköping. Min mor, som i huvudsak var hemmafru, jobbade lite hit och dit kan man säga. På somrarna fick hon och några kvinnor hålla rent i parkerna med hjälp av kärra och kratta. Jag var inte mer än fyra år när hon började med det och då fanns det ingen organiserad barntillsyn, förutom barnträdgårdar och liknande. Jag minns att jag cyklade på min trehjuling från Bråddgatan till Folkparken med ett smörgåspaket och saft. Far och mor hämtade mig där sen, när de kom från jobbet vid halvfemtiden.

Värmeelementen var en sensation

Vi bodde i en liten lägenhet vars kök värmdes upp med vedspis och rummet med ved i kakelugnen. Hallen var iskall på vintern. Det var min fars uppgift att varje kväll gå ned i vedboden och hugga ved för morgondagens behov i köket och kvällens behov i kakelugnen. Kakelugnen skulle hålla värmen under natten men vedspisen kyldes ut. Därför var det också ganska kallt på mornarna under vinterhalvåret. Vi hade toalett inne och fick senare ett litet tvättställ. Tidigare hade vi skött hygienen vid kökskranen, och grovrengöringen i tvättstugan.

Men badet fick man ju genom skolan också. På S:t Olofskolan hade de inrett ett badhus i källarvåningen och dit släpades ungarna för att skrubbas rejält med sodatvål. Flera av skolans elever bodde i de riktigt fattiga kvarteren nere i Saltängsområdet vid hamnen, med hus från 1700-talet. De barnen hade ännu större problem med hygienen eftersom många hade torrdass och pump på gården. Vi skröt om att ha vatten inne, det var ju en höjdare! På fyrtiotalet byggdes en del moderna bostäder i Norrköping. Och som svar på det beslöt vår hyresvärd att vi skulle få värmeelement. Det var en jättesensation! Året var nog 1952.

Jag tror att min far skiljde sig från många andra män eftersom han utan några konstigheter till exempel diskade. Men tvättstugan var kvinnogöra. Det var vanligt att hemmafruarna hade bykstugan ihop, för att de skulle ha lite kul samtidigt. Sen sträckades tvätten på gården, men aldrig på söndagar! Vi hade en gårdskarl som var väldigt noga med det. Var det någon som hade sträckat en söndag så klippte han ner det. Gårdskarlen hade en enorm status. Han hade dessutom lägre hyra, det var hans lön. Och så var han en av de första som fick en varmvattenberedare.

Lådorna var högvaluta

Jag hjälpte till mycket hemma med hushållsarbetet. Första året i skolan, som slutade klockan tre, kom jag inte in i lägenheten förrän mor eller far kom hem. Så då fick jag vara ute. Men när jag blev åtta år fick jag en egen nyckel som jag hade i ett snöre om halsen. Det var det som kallades för nyckelbarn. Det var status att ha en egen nyckel. Men det fanns baksidor också. När mor åt sin lunch hemma lämnade hon disken efter sig, ihop med en lapp där det stod ”diska”. Varje gång man kom hem från skolan tittade man dit lite snabbt och tänkte: ”Nä för fan, det står diska idag med”.

Från vår gård kunde man gå in bakvägen till en livsmedelsaffär. Mycket av varorna, såsom vindruvor, kom i stora tunnor och lådor som handlaren sen slängde ut bland soporna. Det var högvaluta! Så fort man såg en så gick man kvickt ner med den i vedboden. Och sen eldade man med bitarna för att hålla kostnaderna nere. För de var inte speciellt rika, min far och mor. Snarare tvärtom. Det var ett rent arbetarhem som slet för sin existens. Därmed inte sagt att det fattades något på bordet men vi gjorde heller inga större utflykter. Men det fanns något som hette husmoderssemester som man kunde ansöka om.

Min mor, som ursprungligen är från Skåne, hade en syster i Landskrona och det hände att mor ansökte om att få tågresan dit betalad, som en form av husmodersemester. Kravet var att man skulle vara borta en månad. Min far, som hade möjlighet till en veckas semester, trodde en gång i sin enfald att han skulle kunna cykla till Landskrona och möta upp oss. Men när han cyklat från Norrköping till Linköping så svimmade han och fick bo hos polisen över natten. Sen tog han tåget till Landskrona. Så någon besparing blev det inte.

Det är tillfälligheterna som har styrt mitt liv. När jag var ung hade jag drömmar om framtiden, men tänkte aldrig att det här ska jag bli. Det kom först senare, när jag var närmare trettio. Då tänkte jag att såhär ska jag inte ha det.

I ett fattigt frontmannahus

Mitt namn är Sirpa och jag föddes fredsåret 1945 i Yläne i Sydvästra Finland. Vi är fyra systrar, födda mellan åren 1943–48, alltså relativt jämngamla. Jag är näst äldst i syskonskaran. Mamma kom från finska Österbotten men hade flyttat söderut där arbetstillfällena var fler. Hon hade arbetat som piga på större gårdar. Pappa jobbade oftast på byggen, men även i skogen och på lantgårdar när han inte deltog i krigen eller var arbetslös.

Det var pula-aika, alltså kristid i Finland och brist på nästan allt. Någon sorts depression vilade över tillvaron i mitt hem. Man visste hur det skulle vara, men kunde inte förverkliga det. I skolan skrev jag uppsatser om lyckliga familjer som lagade fläskkotletter till middagen.

På äventyr i Sverige

När jag slutade skolan sökte jag jobb på stora firmor i Åbo. Det var rätt svårt att få jobb i Finland vid den tiden eftersom de stora barnkullarna efter kriget nu var vuxna och sökte arbete. Jag fick trots allt ett bra arbete som kontorsbiträde. Men efter ett par år kände jag att jag ville se något annat. Jag ville ut i världen och jag saknade mina syskon som hade flyttat till Sverige. Så jag sa upp mig.

Så småningom träffade jag en finsk kille. Vi gifte oss och fick sonen Matti. I bostadsbristens Stockholm hittade man på sin höjd ett rum, köket delade man med andra hyresgäster. Lite senare blev min man erbjuden ett jobb på Electrolux i Motala. Erbjudandet kom lämpligt eftersom vi nu hade barn och behovet av ordentlig bostad var akut. Som anställd på Electrolux fick man flyttbidrag så vi nappade på erbjudandet och flyttade till en lägenhet på två rum och kök någon kilometer från Motala centrum. Det var en jättefin lägenhet i relativt nybyggda hus. För första gången hade jag en egen lägenhet med kyl, frysfack, spis och tvättstuga i källaren. I slutet på sextiotalet köpte vi dammsugare, hushållsassistent, tv och telefon.

Det bodde många andra ditflyttade finländare i samma område som vi umgicks med. I dessa kretsar var det vanligt att man började jobba tidigt efter barnets födsel. Och några månader efter vår sons födsel tyckte min man att jag skulle fixa dagmamma och börja jobba. Han nästan tvingade mig till jobbet, sa att de finska grannarna pratade om att han har en lyxhustru hemma. Men lösningen med dagmamma höll inte i längden eftersom vår son grät förtvivlat hela tiden. Då tyckte min man att ”du som kan svenska du kan väl skaffa ett jobb på kvällstid?”. Jag knallade till Electrolux och fick direkt ett kvällsjobb.

Jag upplevde ett grupptryck bland finländarna. Man skulle helst tjäna mycket pengar, byta bil ofta och ha ett vackert och välstädat hem. Den fina nyinköpta bilen visade man upp på semestern i Finland. Det var ett konkret bevis på att man hade lyckats.

Specialkurs för damer

Jag upplevde att de finska kvinnorna gjorde allting i hemmet. De städade, diskade, lagade mat och hämtade barnen från dagmamman. Karlarna pysslade antingen med sina bilar eller jobbade över. Jag kände att jag inte passade in i det finska sällskapet där kvinnorna bara pratade om sina hemsysslor. Jag var säkert präglad av min barndom på något vis, att vi inte hade varit husliga hemma. När min man frågade om jag kunde laga välling eller gröt svarade jag att jag måste titta i kokboken. Det förstod inte han eftersom hans mor hade lagat jättemycket mat, utan kokbok. Han sa att sånt ska kvinnor kunna. Och med tiden lärde jag mig laga mat och annat som förväntades av mig.

Min mans finska bröder bodde hos oss periodvis. När jag kom hem satt de där vid köksbordet, glada och uppåt, och väntade på att jag skulle laga mat. Jag kommer ihåg känslan än idag av att komma hem med matkassar och sonen och mötas av männen som väntade på mat. Jag sa aldrig någonting utan fann mig på något vis, men jag skulle ha slagit näven i bordet och sagt att ”idag är det er tur att laga maten”. Jag hade blivit en morsa åt hela släkten, och dessutom en fixare i alla ärenden, ”du som kan svenska” sa de. Detta var ett tungt lass för mig som inte var mer än dryga tjugo.

Jag sög upp allting som över huvud taget sades om hushållsarbete på tv, radio och i tidningar. Jag försökte verkligen hänga med. 1968 var det någon som ringde på dörren och sålde en husmoderskurs, ”Specialkurs för damer” hette den. Det handlade om skönhetsvård, gymnastik och om hur en husmor skulle vara. Kursen var jättedyr och jag minns att jag tänkte att den var amerikaniserad. Men jag köpte den och läste för jag var beslutsam; jag skulle in i det svenska samhället.

Jag minns att det var mer pyntat i de svenska hemmen och att kvinnorna var mer pyssliga, ordentliga och sparsamma. Det här med att smycka hemmet betraktades med visst förakt i Finland. I skolan hade man fått lära sig att krimskrams inte var fint. Det skulle vara enkelt. I början föraktade jag det svenska sättet. Jag kommer ihåg att jag tänkte ”herre gud, hur kan de prata en hel kväll om var duken passar bäst?”. Jag gjorde allt som förväntades av mig, men jag gjorde det inte med speciell entusiasm. Jag manglade, tvättade och lagade mat till alla som bodde hos oss, men jag längtade efter något annat.

Förändringarnas tid

Jag förstod att det här var inget riktigt liv för mig och bestämde att nu måste det ske något annat. Så jag skilde mig och började studera till sjuksköterska. För första gången i mitt liv var jag riktigt målmedveten. Senare vidareutbildade jag mig till distriktssköterska. Det har hänt mycket på hushållsfronten sedan min barndomstid i efterkrigstidens Finland. Kvinnornas plats vid spisen är inte lika självklar längre, tack och lov.

Jag föddes i maj 1940 i Stockholm, där jag bodde tillsammans med mina föräldrar och min storebror. Vi bodde på Södermalm i ett fyravåningars hyreshus. Vår våning låg högst upp och huset hade inte hiss. Jag var ett sladdbarn, mamma var 42 och pappa 45 år när jag föddes och min bror hade fyllt 15. Min moster och morbror och deras son Rolf, min kusin, som var ett år äldre än jag, bodde i kvarteret intill och där tillbringade jag en stor del av den tid som jag inte var i skolan. Mamma började nämligen förvärvsarbeta samma år som jag började skolan. Därför kom min moster att fungera som ”dagmamma” för mig och på det sättet fick jag nästan en jämnårig storebror på köpet.

Frukost på sängen

Solen skiner in vid sidan om den mörka rullgardinen och jag hör hur parkettgolvet knarrar och sedan en försiktig knackning på dörren. Där står pappa med frukostbrickan, te och två smörgåsar, en med ost och en med marmelad. En titt på den stora runda väckarklockan med kläpp visar att jag har gott om tid, klockan är bara en kvart över sex. Men jag vet att pappa redan varit uppe i mer än en timme och att mammastackarn säkert druckit sitt te för länge sedan. Pappa kan inte sova på morgonen och det är inte så konstigt eftersom han lägger sig redan vid åttatiden på kvällen. Och han menar väl med detta att servera sina ”flickor” frukost på sängen, men det brukar bli lite i tidigaste laget.

Vår familj är verkligen inte som andra, tänker jag. En mamma som går till jobbet före sju varje morgon och en pappa som är hemma om dagarna. Att ha föräldrar som båda är födda på artonhundratalet och en bror som åkt till Nordafrika för att utforska världen, istället för att börja arbeta som ingenjör – vilket han faktiskt utbildat sig till.

När jag nu tvättat mig och klätt på mig plockar jag ihop mina böcker, ställer ut brickan i köket, ropar hejdå till pappa och sedan rinner jag ner för de fyra trapporna för att ta spårvagn nummer 4 till skolan vid Skanstull. Det är en härlig septembermorgon och jag vet att idag kommer pappa att vara hela dagen i kolonistugan i Tantolunden. Vi kommer att få nyupptagen potatis till middag och till den serveras det något som mamma köper med hem ifrån affären. Men vi äter middag ganska sent. Mamma är sällan hemma före klockan sju och även om pappa eller jag dukat och skalat potatisen ska ju det som mamma har med sig hem anrättas. Det kan vara fläskkotletter, oxlever eller korv. Något som går fort, aldrig något långkok de dagar mamma arbetar.

Men ibland har pappa varit i fiskaffären som ligger alldeles om hörnet på Varvsgatan. Då står maten på bordet när mamma kommer hem. Om det finns strömming blir det sotare för pappa gör aldrig strömmingsflundra, som mamma brukar göra. Han säger att han tycker sotare är godare, men kanske vill han bara slippa ta bort ryggbenet ur strömmingen.

Också på det sättet skiljer sig min familj ganska mycket från mina kamraters. Pappa kan både laga mat, bädda sängar och dammsuga, men bara då han har lust. Vi tar det aldrig för givet. Även om han är den som är hemma om dagarna, så är han ju man.

Mammas lediga dag

I morgon är det mammas lediga dag och hon har lovat att vi ska träffas på eftermiddagen. Vi ska mötas vid Kornhamnstorg och sedan ska vi gå utefter hela Västerlånggatan där det finns så många affärer och kanske köper vi något nytt i klädväg till mig. Vi har bestämt att vi ska ses när jag slutat skolan, men före det ska hon hinna uträtta alla de ärenden som bara kan göras dagtid. Mamma säger att det är absolut nödvändigt för henne att vara ledig en vardag i veckan. För när hon kommer hem från arbetet på kvällen är ingenting öppet. Och så är det för alla som arbetar i affär.

Det är i alla fall skönt att hon inte behöver använda sina lediga dagar till att tvätta i tvättstugan längre. Det var minst två dagars jobb. Först lägga i blöt i de stora cementkaren på kvällen och sedan gå upp tidigt, tidigt och elda under pannmuren där vittvätten skulle kokas med lut. Det luktade gott, men man fick akta sig för att få frätande lutvatten på händerna när man med de platta träspadarna skulle flytta över den heta tvätten till de stora karen för att skölja den. Sedan skulle den sköljda och för hand urvridna tvätten bäras upp till den stora torkvinden fem trappor upp och hängas upp till tork. Detta fick man göra både sommar och vinter och när det var tjugo minusgrader ute så var det också det inne på torkvinden och mammas händer blev alldeles blåröda innan hon fått upp all tvätten på de uppspända ståltrådarna.

Men det slipper hon idag. Nu drar hon fram den lilla Hoover-tvättmaskinen från hörnan i köket, sätter i kontakten och placerar avloppsslangen i diskhon och fyller maskinen med varmt vatten. Hon lägger i tvätten, mest hennes och mina underkläder, slår i lite Surf och låter sedan den lilla ”propellern” vispa runt tvätten en stund, för att sedan tappa ur vattnet, fylla på rent och skölja och skölja och skölja igen, innan det till sist är dags att krama ur allt vatten med den lilla gummimangeln som man fäller upp från sidan av maskinen.

Den rena tvätten hänger hon sedan på galgar runt kaminen i hallen och i det lilla tvättrummet innanför sovrummet. Där samsas den med den tvätt pappa hängt upp där tidigare. Han sköter nämligen tvätten av sina egna underkläder och strumpor. Han använder aldrig den lilla tvättmaskinen. Han står vid diskbänken och ”fusktvättar” med tvål i ett handfat och detta gör han alltid på morgonen innan vi andra har vaknat. Men all övrig linnetvätt och pappas vita skjortor lämnar mamma bort till tvätt. Det är bland annat sånt hon gör på sin lediga dag. Räknar lakan, handdukar, dukar och servetter och stoppar i en tvättsäck. Skriver en tvättnota och kilar ner med säcken till tvättinrättningen som ligger på Långholmsgatan. Efter en vecka tar man sedan med sig inlämningskvittot och hämtar ett stort, platt brunt paket och kan så lägga in den rena och manglade tvätten på hyllorna i linneskåpet. Tänk så bekvämt! 

Det är en glad och tillsynes nöjd mamma som möter mig vid spårvagnen. Vi går raskt upp mot Gamla Stan, viker in på Västerlånggatan och då har vi inte bråttom längre utan tittar i alla skyltfönster vi går förbi. Men det blir som vanligt i Modehuset 66:an vi slutligen går in. Mamma känner sig hemma här, hon har handlat till sig själv här i många år och numera också till mig. Jag pekar på dräkten som jag förälskat mig i, expediten tar fram den och jag får prova den. Kjolen smalnar av nedåt och jackan har axelvaddar och är mer rak än insvängd – både jackan och kjolen har liksom form av en tulpan. Expediten säger att det är allra senaste mode. Den är dyr men mamma faller för min bedjande blick och för expeditens lovord över hur fint den passar mig och vi köper den.

Redan nästa dag har jag den till skolan och först då – där i kemisalen med solen som vräker in genom fönstret – känner jag att den är alldeles för varm för att ha så här tidigt på hösten och kanske är den också lite för ”damig”. Ingen annan i klassen har en så modern dräkt och nästa dag tar jag på mig den grå veckade kjolen och den gula angorajumpern.

På Täby BB föddes jag den 15 december 1945. Familjen, mor, far, bröderna Bo och Per, hade flyttat från Göteborg till Näsbypark i maj samma år. Vi bodde i ett av de första Borohus som HSB producerade, tre rum och kök med matrum. 1949 anlände ytterligare ett barn, Eva, så det var inte tal om eget rum.

Barn på Bastuholmsvägen

Min mor var en mycket aktiv kvinna. Hon var studieorganisatör i Husmodersförbundets distrikt och det innebar att landshövding Danielssons fru Tyra ibland besökte henne. Då var det uppståndelse på Bastuholmsvägen, bilen hon kom i hade nämligen nummer B 1. Lite hysteriskt var det hemma också, städning flera dagar innan och det behövdes verkligen, mor hade inte mycket tid över för städning på grund av alla uppdrag. Socialdemokratiska kvinnoklubben tog sin tid och hon satt också i kommunfullmäktige och kämpade för att ett daghem skulle byggas i Täby.

Far arbetade som biträdande intendent på Sjökrigsskolan och som redaktör på Roslagsposten som senare köptes upp av Svenska Dagbladet och blev Norrort. Familjen såg alltså inte så mycket av far. När han var hemma satt han mest vid sitt skrivbord och skrev artiklar på sin gamla Olympus, ofta till långt in på nätterna. Varje vecka när tidningen kom gällde det att hålla sig undan för far räknade rader i sina artiklar och klagade högljutt på alla nedstrykningar.

I kvarteret fanns många barn i alla åldrar. Den mesta tiden tillbringade vi ute. Vi lekte kurragömma, bollen i burken, mamma-pappa-barn, affär, skola, sista paret ut, bro-bro-breja, klättrade i träd och badade i Värtan. De äldre barnen tog hand om de yngre och lärde oss både det ena och andra. Mödrarna skötte hushållet och tröstade när vi slog oss eller blev osams. Några lekar deltog de inte i.

Moderniteternas intåg i hemmet

Utvecklingen gick fort på femtiotalet. Fler och fler köpte bil, tv, kylskåp, termostatstrykjärn. Det första termostatstrykjärnet fick mor genom lotteri i Kvinnoklubben. De hade strykjärnslotteri på varje möte tills alla som ville hade sitt strykjärn. Eftersom far oftast var borta på olika evenemang på kvällarna fick jag följa med mor på många möten. Då var kaffet höjdpunkten för det var alltid gott kaffebröd, vilket vi inte hade hemma. Mor var duktig på det mesta, sticka, sy och måla men baka var inte hennes grej.

I början av sextiotalet gick jag i skolan och bodde hemma. Då hade mor börjat förvärvsarbeta så hushållsarbetet fördelades på alla, utom far. Min bror Per lagade mycket mat, jag tvättade och vi försökte också uppfostra lillasyster Eva. Min äldsta bror Bo hade gift sig. Städningen var det inte så noga med. En av mina kompisar sa ”det är så skönt hos dig, där kan man vara som man är” och med det menade hon att det inte var så uppställt och märkvärdigt. Överallt låg tidningar och handarbeten. När det väntades främmande fick alla ställa upp och städa. En sak skötte min mor med all heder och det var fönsterputs. Hon vävde en hel del och hade också arrangerat med en vävstuga där det vävdes alla lediga stunder. Mor lärde dem väva som inte kunde och själv vävde hon mattor, tyger och gardiner. En gång när hon vävt gardiner i ”myggtjäll” sa jag att ”nu syns det utifrån också att vi är fattiga”. Stackars mor! Men så kändes det, vi hade hemsytt och hemstickat. ”Alla andra” hade köpta kläder. När hann mor med allt?

Inget Stockholmsäktenskap

1964 flyttade jag ihop med min pojkvän i Katrineholm. Ettan på fyrtio kvadratmeter kändes som ett slott. Stort kök och sovalkov, badrum och tvättstuga med mangel. Vi gifte oss ganska snart eftersom mor inte kunde stå ut med ”Stockholmsäktenskap”, som det kallades på den tiden. Då kunde vi ta ett bostadslån på femtusen kronor till mycket bra ränta. Vi köpte möbler, tv och en radio. Så mycket mer teknik blev det inte.

Det blev många samtal till bror Per om hur olika maträtter skulle lagas till och min svärmor lärde mig laga klimp och koka paltbröd, rätter en sann sörmlänning inte kan vara utan.

När vi väntade barn blev det flytt till en tvåa på Sibeliusgatan. När Tommy föddes slutade jag förvärvsarbeta och blev så kallad hemmafru. Då köpte vi elvisp och våffeljärn. Senare fick vi också en gammal tvättmaskin av bror Bo. En Hoover med en arm i botten och en vridmaskin ovanpå. Den stod i badrummet och fick anslutas till elen i hallen.

Med bara en lön hade vi inget överflöd. Jag sydde alla våra kläder på den symaskin som jag äntligen hade kunnat köpa. All mat lagades av råvaror, inga halvfabrikat, och eftersom jag var hemma var det jag som skötte allt i hushållet. Maken fick lämna ifrån sig lönen varje fredag och jag betalade räkningar och såg till att pengarna räckte, även om det blev mycket pannkaka på torsdagarna.

Fredagar var städdagar och hemmet var alltid fläckfritt. Det skulle inte vara så stökigt som det varit hemma hos mor och far. Mattorna skulle piskas, golven torkas och fönstren putsas. Vi bodde mitt i stan och det dammade mycket från genomfartsleden så fönstren behövde tvättas ofta om det skulle vara perfekt. Någon gång var det maken som piskade mattorna men för det mesta skötte jag det.

I skiftet till sjuttiotalet började jag till slut plugga igen. KomVux var min räddning ut ur hemmafrulivet.

Mor hade bara en synål och den var guld värd

Jag vaknar av ett surrande. Det är ett välbekant ljud som väckt mig många gånger, men jag har tryggt somnat om igen. Jag vet ju att det är min mor som sitter och syr och att det är hennes trampsymaskin som låter.

Så minns jag mina mornar i vårt hem i slutet av 1940-talet. Rummet ligger i skymning, de mörka rullgardinerna är neddragna och över taklampan har mor lagt en handduk för att dämpa ljuset och inte väcka oss andra som sover i samma rum. Symaskinen står mitt på golvet, under lampan. Min mor böjer sig över ett klänningstyg som hon arbetar med, tar en knappnål från mungipan och fäster den i tyget. Nästa dag ska kunden som beställt plagget komma för att prova och godkänna klänningen, och då får mor några kronor för jobbet. På golvet runt om maskinen ligger fullt med avklippta tygbitar, trådändar, nedfallna knappnålar och tomma trådrullar.

Att den bilden fastnat i minnet är kanske inte så underligt. Symaskinen var centrum i vårt hem. Min mor Signe Linnea var nämligen hemsömmerska och hennes arbetsplats var vårt kombinerade sov- och vardagsrum.

Mina föräldrar gifte sig 1939 och flyttade till stugan i en by utanför Karlshamn i Blekinge. Då hade mor dessförinnan arbetat några år, sparat idogt och lagt undan pengar så hon till slut kunde förverkliga sin dröm. En egen Husqvarna symaskin. Det var ett stort inköp på den tiden. Mor hade ända sedan barnsben tyckt om att sy och brodera. Mormor hade en symaskin och på den sydde mor klänningar för eget bruk, till sin syster och andra ungdomar i byn. Bland annat berättade hon om en vit dräkt hon sydde för att kunna servera på ett större kalas, och om de många blickar hon fick av både manfolket och avundsjuka kamrater. Men så var hon också en ung och grann flicka, med sitt ljusa, vågiga hår.

Mor gick i lära hos en hemsömmerska i en grannby några månader. Hon lärde sig snabbt, var flink i händerna och fick snart göra svårare saker än att ”kasta sömmar”. Till slut fick hon förtroendet att klippa ut krage och ärmar, för det var det svåraste.

Köksfönstret var hennes arbetsplats

Vårt hus var gammalt, omodernt och inte särskilt stort. Det hade bara två små rum, kök och en oinredd vind. Det fanns inget vatten och avlopp, bara utedass. Vatten fick hämtas i brunnen och den enda värmekällan var en vedeldad köksspis, samt en kamin i sovrummet. Under vinterhalvåret var det iskallt i finrummet, i farstun och på glasverandan.

På natten stod symaskinen mitt på golvet i vårt sovrum, med våra enkla sängar längs väggarna. Varje morgon lade mor alla sängkläderna i lillasysters säng och bredde ett vitt, virkat överkast över. Sedan sköts sängarna undan och symaskinen ställdes tillbaka på sin rätta plats vid fönstret. För det var där i ljuset som mor satt under dagtid och sydde. Där kunde hon samtidigt hålla ett öga på oss flickor ute vid landsvägen där vi spelade kula eller höll på med andra lekar. Jag minns att jag såg mor titta upp i fönstret då och då med munnen hopknipen och full med knappnålar.

Mor var alltid rädd om sin symaskin. Vi ungar fick inte fingra på den. Mest rädd var hon om symaskinsnålarna, de var ju hennes arbetsverktyg. Gick nålen sönder och ingen reserv fanns, då fick maskinen stå stilla tills hon varit i lanthandeln i byn och köpt en ny. Detsamma gällde den vanliga synålen. Mor hade i regel bara en synål och den var guld värd. Hon hade som vana att fästa den högt upp i köksgardinen, så att vi inte skulle nå den. Fanns den inte där, ja då var det katastrof. Alla fick leta överallt tills vi förhoppningsvis hittade den.

Det var säkert frestande många gånger för våra små barnahänder att testa symaskinen, men vi visste att det vankades en hurril om vi inte lät bli. Däremot var det inte så farligt att kika lite i symaskinslådorna. De var tre till antalet och innehöll det som en sömmerska kunde behöva. Det var tygbitar, knappnålar, trådrullar, dragkedjor, knappar och lite av varje.

Mönstren var också värdefulla för mor. De rullades ihop, knöts med ett band och förvarades i en byrålåda eller i skåpen. Där låg de skyddade från klåfingriga småbarn. Jag har fortfarande kvar mönsterrullarna, men nu är det ingen som använder dem. Rullar man upp dem, finns det många noteringar och markeringar att läsa och fundera över. Hur såg klänningen ut i färdigt skick, vem var den lyckliga ägarinnan?

Vi har också kvar det gamla tunga strykjärnet som mor använde. Det var innan det fanns elektriska strykjärn, så hon ställde det på vedspisen. Efter en stund spottade hon på fingret och kände om järnet var tillräckligt varmt. När hon satte det över presstrasan, som låg över plagget, rök det och fräste förfärligt. Sedan fick det stå en stund på spisen igen.

Sömnaden bara en av många sysslor

Hur kunde då mor få tid till att sy så mycket som hon faktiskt gjorde? Det fanns ju hela tiden andra göromål som pockade på. Far var borta på arbete hela dagarna, så det mesta föll på mors lott. Det var inte bara barnen som fodrade tillsyn och skötsel. Vi hade också några husdjur: gris, höns, tupp, kycklingar och katt. Vi hade grönsaksland och potatisåker, bär och fruktodling. Allt skulle tas till vara för kommande behov.

En grannkvinna, en äldre gumma som hette Johanna, kom ibland och passade oss barn så mor fick lite arbetsro. Jag har förstått att de båda stod varandra nära och mor sörjde Johanna när hon dog. Jag har bara vaga minnen av henne, men tydligen hade hon alltid en klarröd basker på huvudet. Efter hennes död såg mor ofta den där röda baskern svänga om knuten på vårt hus. Hon tittade upp, men ingen fanns där. Jag tror nog Johanna ville hålla ett vakande öga över oss småflickor även efter sin död.

Vilka var det då som kom till hemsömmerskan med ett tygpaket under armen? Mormor Emma och farmor Tilda var trogna kunder som behövde en ny klänning då och då. De skulle vara långa, varma och praktiska, men kanske med en liten spets på kragen och några färggranna knappar framtill. Moster Rut kom ofta cyklande med ett nytt klänningstyg, hennes skulle vara blommiga, gärna med puffärm och liten rund krage. Och med vackra knappar, en del var av glas som skimrade.

Grannarna var förstås kunder hos mor, men också andra kvinnor och barn hemma i byn. Det kom även kunder ifrån andra byar runt omkring. En sömmerska som var kunnig och noggrann blev ofta anlitad. Var det inte en klänning som skulle sys kanske det behövdes ett nytt förkläde, en blus eller en fin dräkt. Särskilt brått var det alltid vid examensdags. Då fick hon många beställningar på ljusa, lätta sommarklänningar.

Provningen av plaggen krävde kaffe

Köksbordet där hemma fungerade som arbetsbord. Där vecklades tygerna upp, där diskuterades mönster och modeller. Mor lade mönstret över tyget, skissade med sin vita krita, funderade och nålade, innan hon började klippa. Sedan bestämdes dag för provning och kaffepannan åkte på spisen. Några torra bullar penslades med vatten, ströddes med strösocker och åkte in i ugnen, och vips så luktade det nybakat i stugan. En liten stunds småprat hanns med, innan kunden nöjd cyklade hem.

Minst en provning krävdes, ibland två. Det senare om det var en dräkt eller ”en finare klänning”. Passformen var alltid lika viktig. Satt kragen rätt, var ärmlängden passande, blev det här motvecket bra och skulle det vara tvåradigt med knappar fram på klänningslivet, eller räckte det med en rad? Sedan var det förstås det viktigaste av allt, kjollängden. Vad föreskrev modet just det här året, kort, vadlång eller hellång? 

Det blev ju alltid lite tygbitar över, när mor var färdig med det beställda plagget. Av dessa bitar trollade hon fram de sötaste klänningar till sina småflickor. Och till varje examen och julfest i skolan fick vi nya klänningar. Då reste mor till Karlshamn och köpte lite vackert tyg och mönster. När klänningarna sedan var nästan klara skickade mor ut oss till landsvägen för att gå en ”provrunda”. Där fick vi gå fram och tillbaka, medan hon stod i fönstret och tittade hur klänningarna föll sig och hur längden såg ut. Vi systrar tyckte mest det var pinsamt, det fanns ju hus och grannar runt om, men man vande sig. Alla barndomens klänningar! För examen, jul, sommar och till vardags, i många färger och modeller och med olika dofter – jag glömmer dem aldrig. 

Själv lärde jag mig aldrig sykonstens finesser. Otaliga gånger stod jag med mor vid köksbordet, tittade på när hon lade ut mönstren, nålade och klippte. Men det gick mig ändå förbi, intresset var noll och intet. Jag fick hålla mig till att tråckla, det klarade jag. Min mor fick leva tills hon blev nästan hundra år. Postorderföretag och butiker med massproducerade kläder hade då minskat behovet av hemsömmerskor. Men symaskinen har jag kvar, dammad och undanställd. Numera hörs inget surrande ljud, den är tyst och stilla. Men tänk om den kunnat berätta!

Ett intressant arbete, om du klarade att hitta felet …

Som mekaniker på Åtvidabergs verkstad i Falköping servade jag både manuella och elektriska kontorsmaskiner. Jag hade utbildat mig på Haldas skrivmaskiner, Original-Odhners additionsmaskiner och i Åtvidaberg på Facits räknemaskiner. Första året 1953 var inkomsten 53 kronor i veckan, och när jag efter sju år på företaget var färdigutbildad erhöll jag full lön. Veckolönen 1960 blev då 163 kronor.

Kontoren på den tiden var öppna landskap med en del oljud från alla skriv- och räknemaskiner. Vi skrev avtal med kunderna, som innebar att man putsade deras maskiner varje kvartal och gjorde helrengöring en gång per år då kunden erhöll en lånemaskin. Vi åkte också ut till kunderna och bytte färgband. När jag kom till ett kontor fick jag vara artig och hälsa på föreståndaren, innan jag gick in för att hämta någons maskin. Alla var i regel mycket fint och propert klädda. Det var viktigt att se till att inget blev nedsmutsat.

Det var ett intressant arbete med spännande arbetsuppgifter, om man klarade att hitta felet. En räknemaskin kunde innehålla 4 000 delar. Ibland kunde det hända att man tappade ned en liten fjäder i en maskin som nästan var färdigmonterad efter reparationen, och då var det bara att plocka isär den igen. Då hände det att vi avreagerade oss på en gammal reseskrivmaskin som vi hoppade på och vred sönder typerna på.

Vår verkstad i Falköping var väl inte den bästa arbetsmiljön. Vi tvättade maskinerna rena från olja i lösningsmedel i en liten skrubb med diskbänk. Sedan blåste vi dem torra med en dammsugare som vi hade kopplat en slang till utblåsningen på. Där stod vi i dimman … Men det positiva var att vi fick en inblick i nästan alla förekommande branscher under våra besök hos olika kunder, vilket gav bra allmänutbildning.

Räknemaskinerna blev omoderna

Verkstaden ingick i Facit AB som framför allt tillverkade räknemaskiner. Det hade växt från en litet lokalt företag till en internationell koncern med anställda över hela räknemaskinerna. Utvecklingen gick väldigt snabbt, bara två år efter Facits höjdpunkt 1970 när de hade 14 000 anställda i 140 länder gick företaget i konkurs. Men då hade jag sedan länge lämnat verkstaden och börjat på ett företag som tillverkade faktureringsmaskiner.

Maskinerna hette Flexowriter och var ganska komplicerade konstruktioner som läste och stansade 8-kanals hålremsa samtidigt som den skrev ut fakturor. Tekniken hade utvecklats i USA när armén behövde skriva kondoleanser till alla stupade soldaters familjer. Standardbrevet fanns på en hålremsa med stoppkoder så att det enda som behövde skrivas in för hand var soldatens namn och några andra uppgifter. Den här avancerade skrivmaskinen började sedan användas av företag som ville skicka fakturor eller andra dokument med mycket standardinformation.

Jag arbetade med att programmera, serva och reparera Flexowriter i några år över hela Sverige på bland annat företagen Uddeholm, Sandviken, Asea och SKF. Därefter blev det jobb på DATASAAB i Linköping där vi tillverkade nya typer av kontorsmaskiner – olika datorer som under 1970-talet tog över allt mer på kontoren och ersatte de mekaniska maskinerna jag hade kämpat med i min ungdom.

Det var viktigt att rören blev snygga och jämna

Som 19-åring och nymuckad från lumpen knackade jag dörr bland företagen hemma i Västerås i början av 1990-talet. Jag hajade till utanför Nordiska Neonrör, de hade ett anslag jag minns: ”Lärling sökes”. Jag stegade in och fick veta att platsen var tillsatt, men erbjöd min arbetsvilja till vad som helst. Någon dag senare ringde ägaren och hade behov av en ”hustomte”. Så småningom fick jag lära mig att skarva glasrör som skulle bli delar till ljusskyltar.

Glasrören fylldes sedan med neon som kunde ”tändas” med elektrisk ström så att gasen lyste med ett starkt rött sken. På rasterna lekte jag med glaset och provade att böja och blåsa olika former och bokstäver. Jag lärde mig också att få fram andra färger med olika fluorescerande pulver, gaser och färgat glas.

Efter en tid fick jag frågan om jag ville satsa på att bli glasblåsare i tillverkningen av neonskyltar, något som tog 5–7 år för att kunna alla moment. Bland annat var det viktigt att glasrören fick så jämn tjocklek som möjligt. Det blir inte bara snyggare utan de håller också bättre, eftersom glas är ett levande material som rör sig i temperaturskillnader. Vår svenska vinter har faktiskt gjort att våra skyltar hade högre kvalitet än de från USA och södra Europa.

I dag är många av de vackra och fantasifulla neonskyltarna som gjorde reklam för allt från herrkläder till biografer ersatta av LED-lampor. Efter att ha böjt och blåst tusentals rör fick jag lämna yrket 2009. Men på grund av nostalgi och att ljuskonst har fått ett uppsving är jag nu tillbaka som landets enda yrkesverksamma neonglasblåsare. Alla roliga samarbeten med konstnärer har gett mitt försvunna yrke en ny dimension så att det kan leva kvar ett tag till.

Mynten tömdes i en stor tunna

Jag jobbade vid Norrköpings spårvägskassa i slutet av 50-talet och i början av 60-talet.

På den tiden var det bössor på spårvagnarna, en bössa för varje vagn där de som reste stoppade i mynten för sin resa. En enkelresa för vuxna kostade 35 öre, och för barn kostade den 20 öre. 

Bössorna lämnades in på spårvägskassan varje kväll av spårvagnsförarna. På morgonen tömde ”farbror Einar” alla bössor, linje för linje. Farbror Einar var spårvagnsförare, och vi tilltalade honom alltid så för man sa inte du på den tiden.

Mynten tömdes i en stor tunna och sorterades i fack för olika valörer. Sedan räknade vi pengarna, och de lades i tygpåsar som farbror Einar åkte till banken med. Sist räknande vi polletterna. Resenärerna kunde nämligen köpa polletter i förväg för att betala sin resa med. En påse med tio polletter brukade kosta tre kronor, så det blev ungefär en gratisresa per påse.

Vi packade de blanka polletterna i påsar igen så att de kunde säljas till nya resenärer. Priset för en påse ändrades inte de gånger biljettavgiften för spårvagnen höjdes, i stället packade vi påsarna med en pollett mindre för att kompensera för prisökningen. Efter några höjningar stansade sedan spårvägsbolaget hål i polletterna, så att de gick att skilja från de gamla. Då började vi räkna med tio hålslagna polletter i varje påse igen.

“Ibland tog vi hem telefonkataloger på semestern”

Den 20 september 1971 började min karriär på Televerket i Stockholm. Jag och flera andra unga kvinnor fick lära oss om Sverige i form av riktnummer, taxor och hur man kopplade ett samtal. Automatiseringen av telefonnäten hade pågått i många år för att abonnenterna själva skulle kunna slå sina nummer och komma till rätt mottagare. Men fortfarande fanns det delar av landet med gamla nät där den som ringde hamnade hos oss telefonister som fick koppla samtalet vidare till rätt mottagare.

Först övade vi på att ta beställningar och sedan koppla upp samtal. Vi satt med en lärare bakom som också kunde höra kunden, och ta över om det blev krångligt. Innan vi blev godkända helt fick vi sedan sitta själva och blev avlyssnade ifrån ett kontrollrum.

Vi hade en liten bordsyta där vi skrev ned varifrån abonnenten ringde, och framför oss var det en lutande vägg i metall med kopplingsenheter och en knappsats längst ned där vi slog numren. Det var väldigt strängt hur vi fick tala med abonnenterna. Vi skulle vara väldigt formella. En gång fick jag min syster som beställare, men hade jag sagt så mycket som ett hej till henne och vaktföreståndaren hört det så hade jag fått en tillsägelse.

Vi skulle slå det begärda numret och när den uppringda svarat säga:

”Samtal från Stockholm var god dröj.”

Därefter ringdes beställarens nummer upp och man sa:

”Klart samtal, varsågod att tala.”

Samtalstiden mättes i perioder om tre minuter. Vid beställningen kunde den som ringde begära en period eller flera. När perioden var på väg att ta slut gick vi in och sa:

”En period, var vänlig avsluta.”

Då hade de som talade tio sekunder på sig, och slutade inte samtalet gick man in och sa:

”Tiden slut jag bryter.” Och så kopplade man ned samtalet.

Norden nästa steg i karriären

Jag var ett halvår på Riks, men det märktes att färre beställde samtal. Vi fick ett anrop i timmen ungefär, oftast en felringning. Särskilt på fredagar var det många som när de dammade av telefonen råkade snurra på sifferskivan. Då blev det lätt 000, vilket var numret till oss på inrikes samtal. I juni 1972 blev den sista manuella stationen automatiserad och då blev jag erbjuden att lära mig koppla samtal inom Norden. Det var ett steg i karriären och jag fick en månads utbildning där vi lärde oss landsnummer, de större riktnumren och olika sorters utlandssamtal. Kvinnan som var lärare och även chef för avdelningen hette fru Halldin. Du-reformen var införd sedan flera år, men henne fick vi inte dua förrän vi blivit godkända på kursen.

Samtal till Finland dominerade, på grund av de många arbetsinvandrarna till Sverige. Absolut trafiktätaste dagen på hela året var mors dag i Finland, då gällde det att vara snabb på att ta beställningar.

Våra arbetstider var väldigt varierande och på schema, i och med att telefonstationen alltid var öppen. Vi var väldigt hårt hållna. Att bara resa sig upp för att gå på toaletten fick man inte. Det fanns två olika listor för raster. Dit fick man gå och skriva upp sig och sedan vänta på sin tur. Den ena kallades kisslistan, då var det max fem minuter som gällde. Märkte chefen att man hade flera korta raster så blev man tillfrågad om man hade magproblem. Den andra listan var för den lagstadgade rasten om 15 minuter, en före och en efter lunchrasten.

För det mesta så var kunderna trevliga men det fanns redan då en attityd från vissa män. Det som nu syns på sociala medier förekom även då, även om inte så grovt. Det var ofta flåsande män på kvällarna. Jag tror inte ledningen högre upp än de närmaste cheferna förstod riktigt hur otrevligt det var. Vi fick aldrig koppla bort en kund, men för dessa ”kunder” gjorde vi det ändå.

Utmaning att hitta rätt nummer

Efter två år på Norden blev jag engelskspråkig telefonist och sedan efter ytterligare några år tyskspråkig. En avdelning för utländska nummerförfrågningar hade startats, och jag sökte mig dit. Det var roligt och utmanade att hitta telefonnummer till personer och olika myndigheter och organisationer i andra länder. Vi letade i telefonkataloger som beställts från andra länder, bland annat de tjocka tyska katalogerna. Bara de tog upp nästan en hel bokhylla.

Väggen bakom oss var täckt med sådana hyllor med olika kataloger, vi hade en pall att stå på för att nå dem som var högst upp. Det var många av oss som var ute och reste på ledigheterna. Ibland tog den som varit i väg med sig utländska telefonkataloger hem, om det var någon som saknades i vår samling.

En gång hände en olycka. Hyllorna var framtunga, för att katalogerna som var tjocka och tunga stod längst ut på hyllan för att vara lätta att ta. Jag satt och arbetade och en kollega som råkade luta sig lite mot hyllan gjorde att den välte. Det regnade tunga kataloger över rygg och huvud på mig. Jag hade lite utrymme att pressa mig in mot mitt bord, och stolen hade hög rygg så jag klarade mig från att få själva hyllan i ryggen. Dagen efter sattes hyllorna fast ordentligt i golvet så att de inte kunde välta. Jag fick lite blåmärken men var glad att det inte gick värre.

Som hjälpmedel hade vi även en ”plåtniklas”, ett liggande uppslagsverk i stadig plåt med plastfickor för varje land med riktnummer till de större orterna och vad olika myndigheter hette på landets språk. Även de numren var mycket efterfrågade. Till exempel ville många ringa till Vita huset i USA på fredags- och lördagskvällar. En del gjorde det nog mest på skoj och trodde inte vi skulle lämna ut numret, men jag lärde mig det fort så de fick snabbt besked. Jag minns numret än i dag. När jag sedan fick koppla vidare ett sådant samtal passade jag ibland på att tjuvlyssna. En vänlig amerikansk telefonist fick prata med sluddrande svenskar som skulle säga ett sanningens ord till presidenten. Ett samtal till USA kostade då nästan 20 kronor i minuten och minsta tid var tre minuter. En dyr läxa när räkningen sedan kom.

Datorisering och slopat monopol

Under flera år planerades en datorisering av verksamheten. Jag var mammaledig ett år och när jag började arbeta igen 1982 hade Utländska nummerbyrån flyttat till nya lokaler med dataskärmar och tangentbord. Men fortfarande slogs mycket upp i kataloger eftersom få länder hade börjat med databaser. Det blev också mindre strängt. På helgerna fick vi sitta och läsa medan vi väntade på samtal. Jag satt hellre och handarbetade, som jag dessutom kunde fortsätta med medan jag pratade med kunden om det var en enkel fråga. Det blev många virkade överkast. 

Jag arbetade halvtid efter mammaledigheten, varannan kväll och var tredje helg. Då behövde jag ingen barnomsorg. Det fungerade bra även sedan jag lämnat min dåvarande man. Med ett arbete behövde jag inte stanna i ett dåligt förhållande för ekonomins skull. Min mamma hjälpte till och passade min son, och det var inte ovanligt att vi mammor tog med barnen till arbetet på helgerna. Min son gillade att springa med pallen vi hade för att nå upp till de översta hyllorna med kataloger. 

Telefonmonopolet avskaffades 1993. Televerket blev Telia och vi bytte lokal och utrustning en gång till. Nu skulle det kosta att ringa till nummerbyrån. Det uppskattades inte av kunderna, som kunde börja samtalet med ”Nu får det gå fort för detta kostar pengar”. Det blev en omställningsperiod för alla. Ledningen förstod nog aldrig hur vi hade arbetat. De trodde att det bara var att skriva in det kunden bad om och vips skulle numret synas på dataskärmen. Den tysta kunskap som vi samlat på oss genom åren var inget värt. Vi arbetade mer som detektiver. För att till exempel hitta numret till ett visst hotell i Spanien kunde det krävas att leta i resebyråkataloger som vi hade samlat på oss. Vi hade även lexikon på olika språk för att kunna leta efter rätt företag i yrkesdelarna. 

Efter 25 år på Televerket och Telia sade jag till slut upp mig, men jag väntade tills jag fick min present för lång och trogen tjänst. Jag valde ett pärlhalsband i stället för guldklocka.

1. I believe that nobody is perfect in anything. And… And sometimes I met customers that was so, so nice. And I met customers that was so rude. And some customers that could understand the situation, and some that couldn’t understand. They did not care about it, all they wanted was their food. 

Because one time it was snowing, like it was too, too cold and the snow was a lot and I was on the bicycle. Eh, I’m gonna first tell you the good side of it, the positive customers, and I got five different pizzas, they went to a family. At Norr, no, no, no, Linköpingsvägen. And eh, the snow was almost like here it was really really really snowing and very cold and that night I didn’t have gloves with me, I, I’d lost my gloves. But I would just like ride my bicycle and put one hand in my, my jacket then, like, go on and ride my bike until this one is too cold and I, I’d change like this, you know [shows how he put one hand inside the sleeve of the jacket and the other one on the bicycles handlebar] because I used to put my phone on my, on my bicycle like this, so I could see the address [inaudible] to touch it. 

And when I reached the customer, the lady opened and she was like, “How did you get here?”, I was like “On a bicycle”, she like “What?! Oh my god, it’s too, too windy, the snow is, I mean, it’s too cold and the snow is [inaudible], oh, we are lazy people here just ordering food and” and I was like “No, you’re not lazy. This is my job. I was paid, I’m paid to do this”. She felt so sorry for me! She was so kind. She was like “Oh, I’m so sorry”, like, no, you don’t have to be sorry because when I signed a contract with the company, I signed, when we talked about the weather, whether the weather’s good or bad. So, she was like “Oh yeah, but, yeah but, I think, no, no” and then the husband also came out and the kids and, and the pizzas were really warm. And they were happy and then she, when I was to leave she was like “Wait a minute!” and she went into the house and she took out 100 crowns and she gave it to me. As a tip. And I was like, oh. This was worth it.

2. But one time, it’s a scenario I’m gonna tell you that I forgot to tell you, my phone blacked out. And, I was like three mins, two minutes to the address. And I thought my battery was gonna get me there. The phone died. That was a really, really, really sad situation for me. It was in the night. It was around eight to nine. And there was in these villa places, expensive houses. But the address was just around that area. But I had to get the address through my phone. 

So it was like, what, I don’t have a charger, I don’t have a power bank, I was like “What can I do now?”. Situation become a bit complicated for me. But I took a very strong breath and I was like, I’m just gonna ring a bell at someone’s house. And I would just tell them the truth. And I went. This beautiful house. And I pressed the bell. And they opened. It was like okay. “Can we help you?” I was like “Yeah”. But they saw the bag. Probably they, they knew the whole idea because maybe they had received food before there. I told them actually I, “I’m delivering food to, to one of your neighbors here, but unfortunately my phone has blacked out. And the address is here [points to the phone]. I don’t know how to charge it, I don’t know where to charge it.” But even if a get two bars or even one bar, or I just put in the charger and I just look at the address. 

The gentleman and the wife were so kind, the were like “No it’s okay, come in”, they’re kind of like “Yeah, it’s okay”, they had the charger already. Put it like “Oh, so you’re delivering food, that’s nice, yeah we see guys with those blue bags, we don’t know what they do and” like “Yeah we usually bring food to the addresses, some customers don’t wanna go to the restaurants and we are, we are like Superman, we just [swoshing sound] we’re just here, just order and we just ride to you”, they’re like “Okay cool!” 

Sometimes I would make fun out of the whole thing you know and, and just make people laugh and “yeah, so”, it’s like the Ghostbuster’s movie, you know, like when you’re like, the ghosts are coming, who you gonna call – the Ghostbusters. So I would say “Okay, if you want food and you’re hungry – who are you gonna call? Wolt”. “I would just right there at the door”, I would just make those funny jokes and stuff and they would laugh and, so we started talking for like two minutes, it was an, an elderly couple. And they’re like “Yeah, yeah”, the battery actually got, I got some, some battery and, and they said “Yeah yeah that’s our neighbor just two houses from here”, and they knew even the guy! And they’re like “No it’s okay, let’s just call him on our phone and”, and they called the guy, the guy came and picked up the food from the house and… So that was a funny thing as well and, I got saved that day. Yeah and it was actually my last order that night. Yeah. So…

These guys were really so kind, I thought maybe I was gonna be like… shushed away or something or… It’s night, in this, this neighborhood, white neighborhood and you’re a black dude and, you ring a bell at someone’s door, someone’s open and goes like “Okay. You’re the last person I expected at my door so what are you doing here man”, it was like… So anyway, it was really a really good thing, I didn’t, I didn’t see what I expected. I just saw love.

1. 
   Man hade ju med sig utrustningen hem, så att, eh, det var bara att man hade ett pass, och sen fick man en påminnelse alltid av appen. Så den kväkte till, med ett skränande ljud, som den alltid gjorde. Och så var det där, eh, det påminde alltid en halvtimme innan. Och sen så, var det och ta på sig grejerna och cykla in till stan. Och sen, påbörjar man sitt pass, eh, måste man cykla till en viss punkt, eh, Dragarbrunnsgatan, och där, får man liksom kontakt med deras, nät på nåt sätt. Och så loggar man in. Om det krånglade så, om man, om man inte, man fick ju vara där i god tid för det kunde krångla ibland. Och då fick man genast liksom, var är du nånstans och sådär. 

Men då så loggar man in och så får man ganska snabbt ofta sin första beställning. Eh, och beställningarna kom ganska löpande, det var, inte så många dar med dödtid utan, man får en beställning, man ska åka till en viss restaurang, och när man kommer dit så, får man vänta lite, och sen tar man emot maten och när man, då, kan man bekräfta att man tagit emot maten, och, och då får man upp, var, kunden bor nånstans. Och lite portkod kanske och såna där saker. 

Och så cyklar man dit, och lämnar av maten, och så, åker man in mot centrum där de flesta restaurangerna är, och hoppas att man inte blir liksom haffad av nån, restaurang ute i, eh, längre ut. Eh, utan att man hinner ta sig in innan nästa beställning kommer. Eh, för man vill helst få en beställning inne i centrum, för då, eh… Ja, det är lite trevligare miljö, men sen så… cyklar man också lite, kortare sträckor och sådär. 

Annars är det mycket byggarbetsplatser och sånt, om man kommer längre ut och lite mindre, vad ska man säga, lite ogästvänligare miljö. Så det, man kan ofta fastna vid nåt McDonalds som, som är längre ut i stan. Men det gällde, man kände alltid lite sådär att, det gällde och skynda sig, för att om man, om man stannar nånstans så frågar de direkt varför man står stilla. Eh, och om restaurangen är lite långsam så kan de börja undra också, vad som, vad som händer.

2. Jo man känner, man känner ju lite sådär, när det är väldigt styrt av, av, eh, maskineriet, alltså mobilen sådär, då känner, man känner ju ganska mycket att man är liksom ett kugghjul sådär. Det är ju inte så mycket ens liksom eh… mänskliga, jag vet inte, förmågor som liksom i många andra jobb, som förskolevikarie till exempel så är det ju väldigt mycket ens liksom mänskliga förmågor som är viktiga. Här är det ju mer… Eh, eh att man liksom, är en förlängd arm av det här liksom, man behöver liksom inte tänka så mycket. Det är bara du, ”Du ska göra det, du ska göra det”. Det är inte så… Kreativt. Eller socialt, utan… Ja, det är ju väldigt styrt av tekniken.

1. It is more like a question from vegetarians. Can we stop eating meat? Yeah we can stop but the others will be continue eating but, I know, I can’t really tell that, on the bike courier, yes, sometimes I feel this like, ah, exploration of labors. They don’t really pay out enough. But it is more about me, if I don’t like this job then why do I continue? Well I can not find a new job of course but…

2. And eh, during the first months I lived here I had some kind of financial problems, I was looking for a job. And it was like terribly hard to enter the Swedish market without knowing Swedish language and I was trying almost any kind of the job and this courier advertisement, I don’t know where did actually saw it, on website or social media. I, eh, registered, applied for that and got feedback from them that they want to do some, eh, online sessions. They were just introducing the company and all the works. And eh, I was expecting more of like a job interview or something but it was nothing like that. It was a Zoom meeting and there was another guy just explaining what they do, what is, and eh, he was just talking about the overall picture of their company. And it was about an hour, and that was all. And afterward they send an email asking for our documents and when I send back they send us the contract. And everything was digitally, I have never seen anyone from the company.

De tänkte att vi är slav. De pratade: Varför du gör så, kämpa! Annars du får inga pengar, annars du får sitta hemma. Du har inga pengar, vi vet att ni har inga pengar för mat, ni är papperslösa.

Jag sökte asyl här i Sverige och det tog mer än ett år som jag fick sista beskedet. De sa nej och du får åka tillbaka till Afghanistan. Om du gör inte det, du får inga pengar och du får ingen bostad.

Det var svårt att hitta något jobb. Det var pizzerian, och två affärer också. Men när jag var där och vi hade svårt jobb, de pratade hårt. De brukade hämta mat med lastbilen, och vi bar kartonger. Vi jobbade tio, tolv timmar och sen vi fick hundrafemtio-lapp på kvällen. Men det var svårt att jobba så här. Jag visste att jag har inga papper och det är väldigt svårt, det kommer att de ringa till polis och det blir ett stort problem, Jag tänkte såhär, okej jag måste klara den här situationen och jag får inte tänka på bråk. Det var så.

Men jag fick jobb hemma hos svensk människa, att klippa gräs och klippa träd och fick bra betalt. Men det var väldigt konstigt, jag kan inte jobba långsamt. På den pizzerian och affären, de sa kämpa, kämpa, kämpa, kämpa och de tänkte att vi är slav. Men när jag jobbade på den andra platsen som var svensk, varje timma de sa nej du behöver inte kämpa. Sitt du får ta en paus, du får ta en kaffe. Du får ta en kopp kaffe nu.

Ja, innan jag fått uppehållstillstånd, aldrig att jag tänker på framtiden, alltid jag tänker på dagen som jag hade. Hur jag kan klara mig den här dagen och såhär. Det var ingen plats för framtiden, att jag ska tänka på den också. Vi var väldigt rädd för polisen, vi visste att om de hittar oss de skickar tillbaka oss till Afghanistan. Ofta jag tänkte att polisen när de såg oss på gatan, de började kolla såhär. Ibland jag tänkte de har min bild och de kollar, åh han är papperslös och de ska ta mig. Och jag var rädd. Åh hela tiden jag var såhär, när jag var i Iran, när jag var flykting, i Sverige jag var såhär. Men nu, det blir inte såhär. Jag är fri nu.

Och de säger att innan du fick uppehållstillstånd, du ser ut lite trasig. Du var ledsen. Men nu jag ska fortsätta och jag är glad. Och de säger också du ser ut glad och du skrattar och du ler. Du har lek alltid i munnen.

Det är samma som ett fängelse. Man går ut rädd för polisen, man kommer till arbetet man är rädd. Och sedan hemma. Man blir galen, kan inte leva så här.

Jag hade ingen möjlighet att på annat sätt att i Mongoliet tjäna pengar. Men jag kunde inte ta med mitt barn. Jag tänkte att jag kommer om 2–3 år, jag kommer med massor med pengar. Jag visste inte att jag skulle vara borta från henne så länge. Så, jag kom till Sverige. Första mötet var en små, trång lägenhet där många folk bodde. Alla nästan arbetslösa, de verkade ha jobbigt. Du vet, här kommer man blir helt annan specialist. Där jobbade som lärare, jurist, ekonom. Kommer hit; städare, tvättare, strykare. Man måste, man behöver pengar och kan inte återvända till landet.

Sedan jag hittade ett jobb via en bekant här. Ett restaurangjobb. Där brukade det jobba många mongoler. Jag tjänade så lite pengar, de räknade per timme tror jag 50 kronor. Det var inte så bra. Också den här arbetsgivaren, han verkade gilla kvinnor. Han började visa att han var intresserad av mig och började erbjuda någonting till exempel, ska jag betala du ska ligga med mig. Då jag tänkte bara, nej!

Sedan jag plötsligt fick ett andra jobb. Jag började jobba som tvättare. Deras egna anställda, de som var fast anställda, de var lediga på helgerna. Så vi som papperslösa jobbade bara på söndagarna. Sedan jobbade jag ganska länge där som extrapersonal. Det var så svårt, hela tiden jag tänkte på min dotter, jag saknade. Men jag kan inte, jag måste.

Papperslös jag bott här fem år. Första 2–3 år hur mycket som helst jobbade. Nu jag orkar inte ens. Man blir lätt stressad, man påverkas psykiskt. Nu tre år med papper. Även om man vet nu sina rättigheter är det svårt att våga säga nej. Jag jobbar nästan alla röda dagar. Jag aldrig vågar säga nej, jag vill vara hemma ledig.

Men, jag hade tur, inte så många har sådan tur som jag hade. Mina föräldrar är idag här och mina två döttrar.

Det är ju stukade människor som varit med om ganska hemska och traumatiska historier, men som är fantastiska. Att de överhuvudtaget håller sig över vattenytan alltså… Då handlar det om berättelser vi får höra, ärenden som vi kallar det när vi sammanfattar det och lämnar över till det fackförbund som tecknar avtal i den branschen. Där handlar det om att de har fått inget eller mycket lite betalt för sitt arbete. Och ett arbete som vi i de flesta fall får gå tillbaka till före kriget, alltså långt tillbaka i tiden. Man har fått jobba i princip varje dag, arla till särla kan man säga, morgon till kväll alltså. Ja, det är hårt utnyttjade människor, jävligt tufft utnyttjade människor.

Inledningsvis när vi började hösten 2008 och framåt, då var det väldigt många från Bangladesh. Jag tror att det är så att det kanske sprider sig i gruppen. Sedan har vi haft från Irak och olika afrikanska länder. Mongoliet har vi haft några, och sedan Sydamerika. Väldigt mycket män, av någon anledning. Vi hade ett tag idén om att vi skulle ha möten ihop med kvinnor, men vi lyckades aldrig med det. Men det är klart som tusan att det finns jättemycket papperslösa kvinnor ute på arbetsplatserna som blir illa behandlade. Ja, branschen är ju ganska tydlig. Det är ju städbranschen, hotell- och restaurangbranschen och byggbranschen. Sedan kommer transport och handel, det är de fem stora branscherna. Vi har ju sett det tidigare på annat sätt att det är ett genomgångsjobb, det är lätt att komma in och många jävla kriminella företag och liknande.

Det är ingen som varit anställd direkt i de här stora kollektivavtalsslutande företagen. Men däremot kan de ha lagt ut på entreprenad, som i sin tur lagt ut på entreprenad. Det kan bli ganska många kedjor, i alla fall en tre, fyra stycken. Där är det ingen som har koll i fjärde led exempelvis. Alltså överhuvudtaget, bara det att man har vanligt svartjobb utan att det är papperlösa, asylsökande eller nyanlända som man kan trixa med, så bara där är man ute på hal is. Sedan blir man ännu värre gentemot de som… det är klart att den som nyss har kommit eller söker asyl har ju en väldig hämning mot att bråka och stöka. För de är ju jätterädda för att bli anmälda och så utvisas de.

Det är ganska många som frågar när de kommer till oss. Vi har ingen koppling till någon, vare sig polis eller Migrationsverket eller privat, ingenting. Det som sägs här sägs här och ingen annanstans.

Om man säger det här första fackliga samtalet om man ska kallade det så, som vi har i centret. Bara det blir ju många väldigt glada för. Det kan nog hjälpa några procent i eländet, om man säger så. Bara där har man nog lättat på mycket av det som tynger. Kan man sedan fullfölja detta. Vi har en ärendelista som upptar 77 ärenden. Jag skulle nog säga att vi rett ut drygt hälften av det. En del har vi ju lyckats riktigt bra med, där har det handlat om ett antal hundratusen kronor som vi har kunnat ta ut. Sedan har det handlat om 25, 50 och 75 000, det är ganska vanligt om det handlar om ett par tre månader så blir det de summorna.

Det är ju väldigt bra, för det är ju det vi vill!