Vi drack vårt kaffe på toaletten

Mor hade bara en synål och den var guld värd

Jag vaknar av ett surrande. Det är ett välbekant ljud som väckt mig många gånger, men jag har tryggt somnat om igen. Jag vet ju att det är min mor som sitter och syr och att det är hennes trampsymaskin som låter.

Så minns jag mina mornar i vårt hem i slutet av 1940-talet. Rummet ligger i skymning, de mörka rullgardinerna är neddragna och över taklampan har mor lagt en handduk för att dämpa ljuset och inte väcka oss andra som sover i samma rum. Symaskinen står mitt på golvet, under lampan. Min mor böjer sig över ett klänningstyg som hon arbetar med, tar en knappnål från mungipan och fäster den i tyget. Nästa dag ska kunden som beställt plagget komma för att prova och godkänna klänningen, och då får mor några kronor för jobbet. På golvet runt om maskinen ligger fullt med avklippta tygbitar, trådändar, nedfallna knappnålar och tomma trådrullar.

Att den bilden fastnat i minnet är kanske inte så underligt. Symaskinen var centrum i vårt hem. Min mor Signe Linnea var nämligen hemsömmerska och hennes arbetsplats var vårt kombinerade sov- och vardagsrum.

Mina föräldrar gifte sig 1939 och flyttade till stugan i en by utanför Karlshamn i Blekinge. Då hade mor dessförinnan arbetat några år, sparat idogt och lagt undan pengar så hon till slut kunde förverkliga sin dröm. En egen Husqvarna symaskin. Det var ett stort inköp på den tiden. Mor hade ända sedan barnsben tyckt om att sy och brodera. Mormor hade en symaskin och på den sydde mor klänningar för eget bruk, till sin syster och andra ungdomar i byn. Bland annat berättade hon om en vit dräkt hon sydde för att kunna servera på ett större kalas, och om de många blickar hon fick av både manfolket och avundsjuka kamrater. Men så var hon också en ung och grann flicka, med sitt ljusa, vågiga hår.

Mor gick i lära hos en hemsömmerska i en grannby några månader. Hon lärde sig snabbt, var flink i händerna och fick snart göra svårare saker än att ”kasta sömmar”. Till slut fick hon förtroendet att klippa ut krage och ärmar, för det var det svåraste.

Köksfönstret var hennes arbetsplats

Vårt hus var gammalt, omodernt och inte särskilt stort. Det hade bara två små rum, kök och en oinredd vind. Det fanns inget vatten och avlopp, bara utedass. Vatten fick hämtas i brunnen och den enda värmekällan var en vedeldad köksspis, samt en kamin i sovrummet. Under vinterhalvåret var det iskallt i finrummet, i farstun och på glasverandan.

På natten stod symaskinen mitt på golvet i vårt sovrum, med våra enkla sängar längs väggarna. Varje morgon lade mor alla sängkläderna i lillasysters säng och bredde ett vitt, virkat överkast över. Sedan sköts sängarna undan och symaskinen ställdes tillbaka på sin rätta plats vid fönstret. För det var där i ljuset som mor satt under dagtid och sydde. Där kunde hon samtidigt hålla ett öga på oss flickor ute vid landsvägen där vi spelade kula eller höll på med andra lekar. Jag minns att jag såg mor titta upp i fönstret då och då med munnen hopknipen och full med knappnålar.

Mor var alltid rädd om sin symaskin. Vi ungar fick inte fingra på den. Mest rädd var hon om symaskinsnålarna, de var ju hennes arbetsverktyg. Gick nålen sönder och ingen reserv fanns, då fick maskinen stå stilla tills hon varit i lanthandeln i byn och köpt en ny. Detsamma gällde den vanliga synålen. Mor hade i regel bara en synål och den var guld värd. Hon hade som vana att fästa den högt upp i köksgardinen, så att vi inte skulle nå den. Fanns den inte där, ja då var det katastrof. Alla fick leta överallt tills vi förhoppningsvis hittade den.

Det var säkert frestande många gånger för våra små barnahänder att testa symaskinen, men vi visste att det vankades en hurril om vi inte lät bli. Däremot var det inte så farligt att kika lite i symaskinslådorna. De var tre till antalet och innehöll det som en sömmerska kunde behöva. Det var tygbitar, knappnålar, trådrullar, dragkedjor, knappar och lite av varje.

Mönstren var också värdefulla för mor. De rullades ihop, knöts med ett band och förvarades i en byrålåda eller i skåpen. Där låg de skyddade från klåfingriga småbarn. Jag har fortfarande kvar mönsterrullarna, men nu är det ingen som använder dem. Rullar man upp dem, finns det många noteringar och markeringar att läsa och fundera över. Hur såg klänningen ut i färdigt skick, vem var den lyckliga ägarinnan?

Vi har också kvar det gamla tunga strykjärnet som mor använde. Det var innan det fanns elektriska strykjärn, så hon ställde det på vedspisen. Efter en stund spottade hon på fingret och kände om järnet var tillräckligt varmt. När hon satte det över presstrasan, som låg över plagget, rök det och fräste förfärligt. Sedan fick det stå en stund på spisen igen.

Sömnaden bara en av många sysslor

Hur kunde då mor få tid till att sy så mycket som hon faktiskt gjorde? Det fanns ju hela tiden andra göromål som pockade på. Far var borta på arbete hela dagarna, så det mesta föll på mors lott. Det var inte bara barnen som fodrade tillsyn och skötsel. Vi hade också några husdjur: gris, höns, tupp, kycklingar och katt. Vi hade grönsaksland och potatisåker, bär och fruktodling. Allt skulle tas till vara för kommande behov.

En grannkvinna, en äldre gumma som hette Johanna, kom ibland och passade oss barn så mor fick lite arbetsro. Jag har förstått att de båda stod varandra nära och mor sörjde Johanna när hon dog. Jag har bara vaga minnen av henne, men tydligen hade hon alltid en klarröd basker på huvudet. Efter hennes död såg mor ofta den där röda baskern svänga om knuten på vårt hus. Hon tittade upp, men ingen fanns där. Jag tror nog Johanna ville hålla ett vakande öga över oss småflickor även efter sin död.

Vilka var det då som kom till hemsömmerskan med ett tygpaket under armen? Mormor Emma och farmor Tilda var trogna kunder som behövde en ny klänning då och då. De skulle vara långa, varma och praktiska, men kanske med en liten spets på kragen och några färggranna knappar framtill. Moster Rut kom ofta cyklande med ett nytt klänningstyg, hennes skulle vara blommiga, gärna med puffärm och liten rund krage. Och med vackra knappar, en del var av glas som skimrade.

Grannarna var förstås kunder hos mor, men också andra kvinnor och barn hemma i byn. Det kom även kunder ifrån andra byar runt omkring. En sömmerska som var kunnig och noggrann blev ofta anlitad. Var det inte en klänning som skulle sys kanske det behövdes ett nytt förkläde, en blus eller en fin dräkt. Särskilt brått var det alltid vid examensdags. Då fick hon många beställningar på ljusa, lätta sommarklänningar.

Provningen av plaggen krävde kaffe

Köksbordet där hemma fungerade som arbetsbord. Där vecklades tygerna upp, där diskuterades mönster och modeller. Mor lade mönstret över tyget, skissade med sin vita krita, funderade och nålade, innan hon började klippa. Sedan bestämdes dag för provning och kaffepannan åkte på spisen. Några torra bullar penslades med vatten, ströddes med strösocker och åkte in i ugnen, och vips så luktade det nybakat i stugan. En liten stunds småprat hanns med, innan kunden nöjd cyklade hem.

Minst en provning krävdes, ibland två. Det senare om det var en dräkt eller ”en finare klänning”. Passformen var alltid lika viktig. Satt kragen rätt, var ärmlängden passande, blev det här motvecket bra och skulle det vara tvåradigt med knappar fram på klänningslivet, eller räckte det med en rad? Sedan var det förstås det viktigaste av allt, kjollängden. Vad föreskrev modet just det här året, kort, vadlång eller hellång? 

Det blev ju alltid lite tygbitar över, när mor var färdig med det beställda plagget. Av dessa bitar trollade hon fram de sötaste klänningar till sina småflickor. Och till varje examen och julfest i skolan fick vi nya klänningar. Då reste mor till Karlshamn och köpte lite vackert tyg och mönster. När klänningarna sedan var nästan klara skickade mor ut oss till landsvägen för att gå en ”provrunda”. Där fick vi gå fram och tillbaka, medan hon stod i fönstret och tittade hur klänningarna föll sig och hur längden såg ut. Vi systrar tyckte mest det var pinsamt, det fanns ju hus och grannar runt om, men man vande sig. Alla barndomens klänningar! För examen, jul, sommar och till vardags, i många färger och modeller och med olika dofter – jag glömmer dem aldrig. 

Själv lärde jag mig aldrig sykonstens finesser. Otaliga gånger stod jag med mor vid köksbordet, tittade på när hon lade ut mönstren, nålade och klippte. Men det gick mig ändå förbi, intresset var noll och intet. Jag fick hålla mig till att tråckla, det klarade jag. Min mor fick leva tills hon blev nästan hundra år. Postorderföretag och butiker med massproducerade kläder hade då minskat behovet av hemsömmerskor. Men symaskinen har jag kvar, dammad och undanställd. Numera hörs inget surrande ljud, den är tyst och stilla. Men tänk om den kunnat berätta!

Ett intressant arbete, om du klarade att hitta felet …

Som mekaniker på Åtvidabergs verkstad i Falköping servade jag både manuella och elektriska kontorsmaskiner. Jag hade utbildat mig på Haldas skrivmaskiner, Original-Odhners additionsmaskiner och i Åtvidaberg på Facits räknemaskiner. Första året 1953 var inkomsten 53 kronor i veckan, och när jag efter sju år på företaget var färdigutbildad erhöll jag full lön. Veckolönen 1960 blev då 163 kronor.

Kontoren på den tiden var öppna landskap med en del oljud från alla skriv- och räknemaskiner. Vi skrev avtal med kunderna, som innebar att man putsade deras maskiner varje kvartal och gjorde helrengöring en gång per år då kunden erhöll en lånemaskin. Vi åkte också ut till kunderna och bytte färgband. När jag kom till ett kontor fick jag vara artig och hälsa på föreståndaren, innan jag gick in för att hämta någons maskin. Alla var i regel mycket fint och propert klädda. Det var viktigt att se till att inget blev nedsmutsat.

Det var ett intressant arbete med spännande arbetsuppgifter, om man klarade att hitta felet. En räknemaskin kunde innehålla 4 000 delar. Ibland kunde det hända att man tappade ned en liten fjäder i en maskin som nästan var färdigmonterad efter reparationen, och då var det bara att plocka isär den igen. Då hände det att vi avreagerade oss på en gammal reseskrivmaskin som vi hoppade på och vred sönder typerna på.

Vår verkstad i Falköping var väl inte den bästa arbetsmiljön. Vi tvättade maskinerna rena från olja i lösningsmedel i en liten skrubb med diskbänk. Sedan blåste vi dem torra med en dammsugare som vi hade kopplat en slang till utblåsningen på. Där stod vi i dimman … Men det positiva var att vi fick en inblick i nästan alla förekommande branscher under våra besök hos olika kunder, vilket gav bra allmänutbildning.

Räknemaskinerna blev omoderna

Verkstaden ingick i Facit AB som framför allt tillverkade räknemaskiner. Det hade växt från en litet lokalt företag till en internationell koncern med anställda över hela räknemaskinerna. Utvecklingen gick väldigt snabbt, bara två år efter Facits höjdpunkt 1970 när de hade 14 000 anställda i 140 länder gick företaget i konkurs. Men då hade jag sedan länge lämnat verkstaden och börjat på ett företag som tillverkade faktureringsmaskiner.

Maskinerna hette Flexowriter och var ganska komplicerade konstruktioner som läste och stansade 8-kanals hålremsa samtidigt som den skrev ut fakturor. Tekniken hade utvecklats i USA när armén behövde skriva kondoleanser till alla stupade soldaters familjer. Standardbrevet fanns på en hålremsa med stoppkoder så att det enda som behövde skrivas in för hand var soldatens namn och några andra uppgifter. Den här avancerade skrivmaskinen började sedan användas av företag som ville skicka fakturor eller andra dokument med mycket standardinformation.

Jag arbetade med att programmera, serva och reparera Flexowriter i några år över hela Sverige på bland annat företagen Uddeholm, Sandviken, Asea och SKF. Därefter blev det jobb på DATASAAB i Linköping där vi tillverkade nya typer av kontorsmaskiner – olika datorer som under 1970-talet tog över allt mer på kontoren och ersatte de mekaniska maskinerna jag hade kämpat med i min ungdom.

Det var viktigt att rören blev snygga och jämna

Som 19-åring och nymuckad från lumpen knackade jag dörr bland företagen hemma i Västerås i början av 1990-talet. Jag hajade till utanför Nordiska Neonrör, de hade ett anslag jag minns: ”Lärling sökes”. Jag stegade in och fick veta att platsen var tillsatt, men erbjöd min arbetsvilja till vad som helst. Någon dag senare ringde ägaren och hade behov av en ”hustomte”. Så småningom fick jag lära mig att skarva glasrör som skulle bli delar till ljusskyltar.

Glasrören fylldes sedan med neon som kunde ”tändas” med elektrisk ström så att gasen lyste med ett starkt rött sken. På rasterna lekte jag med glaset och provade att böja och blåsa olika former och bokstäver. Jag lärde mig också att få fram andra färger med olika fluorescerande pulver, gaser och färgat glas.

Efter en tid fick jag frågan om jag ville satsa på att bli glasblåsare i tillverkningen av neonskyltar, något som tog 5–7 år för att kunna alla moment. Bland annat var det viktigt att glasrören fick så jämn tjocklek som möjligt. Det blir inte bara snyggare utan de håller också bättre, eftersom glas är ett levande material som rör sig i temperaturskillnader. Vår svenska vinter har faktiskt gjort att våra skyltar hade högre kvalitet än de från USA och södra Europa.

I dag är många av de vackra och fantasifulla neonskyltarna som gjorde reklam för allt från herrkläder till biografer ersatta av LED-lampor. Efter att ha böjt och blåst tusentals rör fick jag lämna yrket 2009. Men på grund av nostalgi och att ljuskonst har fått ett uppsving är jag nu tillbaka som landets enda yrkesverksamma neonglasblåsare. Alla roliga samarbeten med konstnärer har gett mitt försvunna yrke en ny dimension så att det kan leva kvar ett tag till.

Mynten tömdes i en stor tunna

Jag jobbade vid Norrköpings spårvägskassa i slutet av 50-talet och i början av 60-talet.

På den tiden var det bössor på spårvagnarna, en bössa för varje vagn där de som reste stoppade i mynten för sin resa. En enkelresa för vuxna kostade 35 öre, och för barn kostade den 20 öre. 

Bössorna lämnades in på spårvägskassan varje kväll av spårvagnsförarna. På morgonen tömde ”farbror Einar” alla bössor, linje för linje. Farbror Einar var spårvagnsförare, och vi tilltalade honom alltid så för man sa inte du på den tiden.

Mynten tömdes i en stor tunna och sorterades i fack för olika valörer. Sedan räknade vi pengarna, och de lades i tygpåsar som farbror Einar åkte till banken med. Sist räknande vi polletterna. Resenärerna kunde nämligen köpa polletter i förväg för att betala sin resa med. En påse med tio polletter brukade kosta tre kronor, så det blev ungefär en gratisresa per påse.

Vi packade de blanka polletterna i påsar igen så att de kunde säljas till nya resenärer. Priset för en påse ändrades inte de gånger biljettavgiften för spårvagnen höjdes, i stället packade vi påsarna med en pollett mindre för att kompensera för prisökningen. Efter några höjningar stansade sedan spårvägsbolaget hål i polletterna, så att de gick att skilja från de gamla. Då började vi räkna med tio hålslagna polletter i varje påse igen.

“Ibland tog vi hem telefonkataloger på semestern”

Den 20 september 1971 började min karriär på Televerket i Stockholm. Jag och flera andra unga kvinnor fick lära oss om Sverige i form av riktnummer, taxor och hur man kopplade ett samtal. Automatiseringen av telefonnäten hade pågått i många år för att abonnenterna själva skulle kunna slå sina nummer och komma till rätt mottagare. Men fortfarande fanns det delar av landet med gamla nät där den som ringde hamnade hos oss telefonister som fick koppla samtalet vidare till rätt mottagare.

Först övade vi på att ta beställningar och sedan koppla upp samtal. Vi satt med en lärare bakom som också kunde höra kunden, och ta över om det blev krångligt. Innan vi blev godkända helt fick vi sedan sitta själva och blev avlyssnade ifrån ett kontrollrum.

Vi hade en liten bordsyta där vi skrev ned varifrån abonnenten ringde, och framför oss var det en lutande vägg i metall med kopplingsenheter och en knappsats längst ned där vi slog numren. Det var väldigt strängt hur vi fick tala med abonnenterna. Vi skulle vara väldigt formella. En gång fick jag min syster som beställare, men hade jag sagt så mycket som ett hej till henne och vaktföreståndaren hört det så hade jag fått en tillsägelse.

Vi skulle slå det begärda numret och när den uppringda svarat säga:

”Samtal från Stockholm var god dröj.”

Därefter ringdes beställarens nummer upp och man sa:

”Klart samtal, varsågod att tala.”

Samtalstiden mättes i perioder om tre minuter. Vid beställningen kunde den som ringde begära en period eller flera. När perioden var på väg att ta slut gick vi in och sa:

”En period, var vänlig avsluta.”

Då hade de som talade tio sekunder på sig, och slutade inte samtalet gick man in och sa:

”Tiden slut jag bryter.” Och så kopplade man ned samtalet.

Norden nästa steg i karriären

Jag var ett halvår på Riks, men det märktes att färre beställde samtal. Vi fick ett anrop i timmen ungefär, oftast en felringning. Särskilt på fredagar var det många som när de dammade av telefonen råkade snurra på sifferskivan. Då blev det lätt 000, vilket var numret till oss på inrikes samtal. I juni 1972 blev den sista manuella stationen automatiserad och då blev jag erbjuden att lära mig koppla samtal inom Norden. Det var ett steg i karriären och jag fick en månads utbildning där vi lärde oss landsnummer, de större riktnumren och olika sorters utlandssamtal. Kvinnan som var lärare och även chef för avdelningen hette fru Halldin. Du-reformen var införd sedan flera år, men henne fick vi inte dua förrän vi blivit godkända på kursen.

Samtal till Finland dominerade, på grund av de många arbetsinvandrarna till Sverige. Absolut trafiktätaste dagen på hela året var mors dag i Finland, då gällde det att vara snabb på att ta beställningar.

Våra arbetstider var väldigt varierande och på schema, i och med att telefonstationen alltid var öppen. Vi var väldigt hårt hållna. Att bara resa sig upp för att gå på toaletten fick man inte. Det fanns två olika listor för raster. Dit fick man gå och skriva upp sig och sedan vänta på sin tur. Den ena kallades kisslistan, då var det max fem minuter som gällde. Märkte chefen att man hade flera korta raster så blev man tillfrågad om man hade magproblem. Den andra listan var för den lagstadgade rasten om 15 minuter, en före och en efter lunchrasten.

För det mesta så var kunderna trevliga men det fanns redan då en attityd från vissa män. Det som nu syns på sociala medier förekom även då, även om inte så grovt. Det var ofta flåsande män på kvällarna. Jag tror inte ledningen högre upp än de närmaste cheferna förstod riktigt hur otrevligt det var. Vi fick aldrig koppla bort en kund, men för dessa ”kunder” gjorde vi det ändå.

Utmaning att hitta rätt nummer

Efter två år på Norden blev jag engelskspråkig telefonist och sedan efter ytterligare några år tyskspråkig. En avdelning för utländska nummerförfrågningar hade startats, och jag sökte mig dit. Det var roligt och utmanade att hitta telefonnummer till personer och olika myndigheter och organisationer i andra länder. Vi letade i telefonkataloger som beställts från andra länder, bland annat de tjocka tyska katalogerna. Bara de tog upp nästan en hel bokhylla.

Väggen bakom oss var täckt med sådana hyllor med olika kataloger, vi hade en pall att stå på för att nå dem som var högst upp. Det var många av oss som var ute och reste på ledigheterna. Ibland tog den som varit i väg med sig utländska telefonkataloger hem, om det var någon som saknades i vår samling.

En gång hände en olycka. Hyllorna var framtunga, för att katalogerna som var tjocka och tunga stod längst ut på hyllan för att vara lätta att ta. Jag satt och arbetade och en kollega som råkade luta sig lite mot hyllan gjorde att den välte. Det regnade tunga kataloger över rygg och huvud på mig. Jag hade lite utrymme att pressa mig in mot mitt bord, och stolen hade hög rygg så jag klarade mig från att få själva hyllan i ryggen. Dagen efter sattes hyllorna fast ordentligt i golvet så att de inte kunde välta. Jag fick lite blåmärken men var glad att det inte gick värre.

Som hjälpmedel hade vi även en ”plåtniklas”, ett liggande uppslagsverk i stadig plåt med plastfickor för varje land med riktnummer till de större orterna och vad olika myndigheter hette på landets språk. Även de numren var mycket efterfrågade. Till exempel ville många ringa till Vita huset i USA på fredags- och lördagskvällar. En del gjorde det nog mest på skoj och trodde inte vi skulle lämna ut numret, men jag lärde mig det fort så de fick snabbt besked. Jag minns numret än i dag. När jag sedan fick koppla vidare ett sådant samtal passade jag ibland på att tjuvlyssna. En vänlig amerikansk telefonist fick prata med sluddrande svenskar som skulle säga ett sanningens ord till presidenten. Ett samtal till USA kostade då nästan 20 kronor i minuten och minsta tid var tre minuter. En dyr läxa när räkningen sedan kom.

Datorisering och slopat monopol

Under flera år planerades en datorisering av verksamheten. Jag var mammaledig ett år och när jag började arbeta igen 1982 hade Utländska nummerbyrån flyttat till nya lokaler med dataskärmar och tangentbord. Men fortfarande slogs mycket upp i kataloger eftersom få länder hade börjat med databaser. Det blev också mindre strängt. På helgerna fick vi sitta och läsa medan vi väntade på samtal. Jag satt hellre och handarbetade, som jag dessutom kunde fortsätta med medan jag pratade med kunden om det var en enkel fråga. Det blev många virkade överkast. 

Jag arbetade halvtid efter mammaledigheten, varannan kväll och var tredje helg. Då behövde jag ingen barnomsorg. Det fungerade bra även sedan jag lämnat min dåvarande man. Med ett arbete behövde jag inte stanna i ett dåligt förhållande för ekonomins skull. Min mamma hjälpte till och passade min son, och det var inte ovanligt att vi mammor tog med barnen till arbetet på helgerna. Min son gillade att springa med pallen vi hade för att nå upp till de översta hyllorna med kataloger. 

Telefonmonopolet avskaffades 1993. Televerket blev Telia och vi bytte lokal och utrustning en gång till. Nu skulle det kosta att ringa till nummerbyrån. Det uppskattades inte av kunderna, som kunde börja samtalet med ”Nu får det gå fort för detta kostar pengar”. Det blev en omställningsperiod för alla. Ledningen förstod nog aldrig hur vi hade arbetat. De trodde att det bara var att skriva in det kunden bad om och vips skulle numret synas på dataskärmen. Den tysta kunskap som vi samlat på oss genom åren var inget värt. Vi arbetade mer som detektiver. För att till exempel hitta numret till ett visst hotell i Spanien kunde det krävas att leta i resebyråkataloger som vi hade samlat på oss. Vi hade även lexikon på olika språk för att kunna leta efter rätt företag i yrkesdelarna. 

Efter 25 år på Televerket och Telia sade jag till slut upp mig, men jag väntade tills jag fick min present för lång och trogen tjänst. Jag valde ett pärlhalsband i stället för guldklocka.